Under de senaste två åren har du kanske funderat tillräckligt på den här frågan, det blir därför lätt för dig att svara på den: vilka resultat har du nått under åren som du var avdelningschef på Internationella biblioteket i Stockholm?

När jag började som chef för Invandrarlånecentralen 1999 så arbetade sju personer där och när vi öppnade Internationella biblioteket 13 månader senare hade jag plötsligt blivit chef för 35-40 personer! Under de månaderna byggde vi om Annexet, gick igenom, delade upp och flyttade  225 000 böcker, slog ihop personalgrupper från fyra olika avdelningar på SSB och anställde mer än tio nya medarbetare. Då var det drag under galoscherna!

Min insats var att tro på att detta var möjligt. Risken var nämligen stor att det inte hade blivit något Internationellt bibliotek. Lånecentralen kunde ha utlokaliserats till en plats där hyran var låg och en del av bokbeståndet diskuterade man att flytta till Kulturhuset. Risken, som jag och medarbetarna på lånecentralen såg med det förslaget, var att värdefull kompetens skulle splittras istället för att samverka. Och skulle det bli något Internationellt bibliotek i det läget så skulle det ske snabbt. Så löd beskedet.

Min vision, som jag tycker till del förverkligades, var att göra Ib till en samlingsplats för kunskap och kunskapsspridning om litteratur från de icke anglosaxiska delarna av världen. Detta skulle vi göra genom utbildningsdagar, föreläsningar för allmänheten, en virtuell portal och i samarbete med andra aktörer utveckla katalogisering av litteratur på andra skriftspråk än det latinska.

Har du samma syn på biblioteksverksamheten för invandrare i Sverige, som du hade innan du har tillträtt posten? Du har undersökt de finsktalandes behov också när du har jobbat på Kulturrådet, du hade möjligheten att titta på våra problem från en annan synvinkel…

Ja, min syn på biblioteksverksamhet för invandrare är densamma nu som då. För att veta vem man är, är det viktigt att kunna hålla kontakten med sitt ursprung. Självklart gäller detta även finsktalande i Sverige och därför föreslog jag bl a att Vibben även skulle ha information på finska.

Vad har dina år på IB betytt för dig personligen? Innan och efter har du sysslat med kulturfrågor, böcker, biblioteksverksamhet... Var det något speciellt med IB, eller var det bara en sak bland många andra?

Åren på Ib blev jobbiga på många sätt för mig. Mitt privatliv blev lidande när jag flyttade från Gotland, arbetet slukade mig nästan helt och hållet och jag förlorade min syster i cancer. En tid efter Ib-starten började de interna problemen torna upp sig. Alla hade inte känt sig delaktiga i processen. Det hade gått alldeles för fort och jag klarade inte av att lösa problemen. Självklart gav prövningen mig lärdom och insikter, som jag inte vill vara utan.

Det roliga med arbetet på Ib var det mångkulturella – att få stimulansen i alla sorters kulturmöten. Och i ärlighetens namn så måste jag väl erkänna att åren på Ib också innebar att jag fick möjlighet att välja avtalspension när jag fyllde 60. Den har i sin tur gett mig nya möjligheter.

Vad sysslar du med nu? Din nyaste bok verkar vara en bästsäljare…

Jag har flyttat tillbaka till Gotland och hinner njuta av natur och årstidsväxlingar och jag har tid att odla mina relationer. En mycket privilegierad tillvaro, tycker jag. Jag har också gjort en riktig långresa, runt jorden, för att hälsa på mina döttrar som bor i Hong Kong respektive USA. I USA fick jag träffa min alldeles nya dotterdotter Lilla Anna.  Jag har också skrivit två böcker, en med anknytning till Dalarna och en med anknytning till Gotland, de platser som betytt mest för mig. Och jag har börjat spela golf, måla, läsa sagor på dagis, styrelsearbeta i Sonja Åkesson sällskapet, delta i en läsecirkel … Just nu läser vi Nina Berberovas Mina understrykningar…och till hösten börjar jag troligen en utbildning på deltid i Stockholm.

Frågor ställda av Tamás Gergely
Maj 2005.

Bild ur De gotländska skogsrussen. Foto: Håkan Hollström