Herta Müller är en väldigt speciell person. Hon bär med sig så mycket rädsla och så många sår från såväl barndomen och uppväxtåren i Rumänien som från mötet med dåvarande Västtyskland. Därför är hennes böcker krävande, men orkar man ta dem till sig, ger de mycket tillbaka. Hon har ju fått goda recensioner i tysk, svensk och annan press men ganska få läsare. Mycket beror på hur man marknadsför en författare. Om vi håller oss till Sverige har ju Bonniers haft rättigheterna till Hertas utgivning fram till den senaste boken "Kungen bugar...", då Wahlström och Widstrand tagit över dem. Bonniers  gjorde inte så mycket för att väcka intresse för H.M.

 

Eftersom W&W tror så mycket på Herta Müller har de arbetat mycket ambitiöst med lanseringen av hennes senaste bok. Till bokens utgivningsdag hade de bjudit in henne till Sverige och beskrivit hennes verk mycket övertygande och vi har ju sett resultatet: stora intervjuer i många tidningar, omfattande program i både radio och TV förutom rena recensioner. Jag vet inte om du var med i Kulturhuset på Internationell berättarscen, när det kom så mycket folk till hennes framträdande där, att man fick ändra lokal till stora hörsalen och inte heller den räckte till. Ytterligare en lokal fylldes med enbart en TV-skärm. Det bevisar, menar jag, att det finns ett sug efter äkta litteratur och personer som berör och fångar intresset. Här satt alltså stora mängder helt vanliga läsare i alla åldrar, knäpptysta och lyssnade till ett samtal om böcker som man vanligen kallar smala, ett samtal som dessutom översattes från tyska. Vilken form eller etikett boken har spelar då inte någon roll.

Jag har inte översatt alla Herta Müllers böcker. Den första "Flackland" har jag inte översatt men väl de övriga. Jag har inte heller bara översatt Herta Müller, som du skriver. Jag har under nästan 30 år översatt ett tjugotal böcker parallellt med mitt bibliotekarieyrke. Banden mellan mig och Herta är inte så starkt. Jag hade bara träffat henne helt kort på bokmässan i Göteborg en gång och för övrigt inte haft någon som helst kontakt med henne förrän nu när hon besökte Stockholm, då jag fick god kontakt med henne. Däremot är jag mycket fascinerad av hennes sätt att skiva och det är ett äventyr att översätta henne: svårt och tidskrävande men lärorikt om man har känsla för språkets olika uttryckssätt och det har man ju som översättare.

Jag har sedan början av 60-talet arbetat som bibliotekarie, från 1977 på SSB (de senaste 20 åren som informationschef ) med några års avbrott då och då för vistelser i Tyskland, där min man då haft arbete. För att ha något vettigt att göra som "medföljande" skrev jag under vår första vistelse där två resehandböcker om Tyskland och började vid en senare vistelse att översätta tysk skönlitteratur på förfrågan från förlagen. Jag sade ja till detta för att jag efter alla år i Tyskland kände mig säker med språket men framför allt för att jag är intresserad av det skrivna ordet och då mest på mitt modersmål. Det är ju också det viktigaste när man översätter från ett främmande språk: att man kan hantera det egna språket.