Klicka här för att komma tillbaka till startsidan!  
Engelska.gifSvenska.gif Spanska.gif Polska.gif Ryska.gifKinesiska.gifPersiska.gifArabiska.gifFranska.gif

Nyheter & Evenemang
GM.jpgGabriela Melinescu

"DE HÄNFÖR MIG, FÅR MITT HJÄRTA ATT BRINNA, DE HJÄLPER MIG ATT ÄLSKA FÖR ATT FÖRSTÅ OCH ATT FÖRSTÅ FÖR ATT ÄLSKA."

Du är född och uppvuxen i Rumänien men du har bott i trettio år i Sverige – är du nu rumänsk eller svensk författare? Är du flerspråkig författare eller är du rumänsk författare även när du skriver på svenska eller franska?
 
Jag vet inte. Jag är en Gabriela Melinescu när jag talar rumänska, en när jag talar franska och en annan när jag talar svenska. När jag skriver, samarbetar alla dessa tre. Ibland kan de allt, ibland ingenting.
Karen Blixen skrev på engelska. Är hon engelsk författare? Det var inte engelska språket i allmänhet, det var hennes engelska.
 
I antiken skrev Lucius Apulejus "Den gyllene åsnan" på latin. Han badom ursäkt från läsaren för de nyckfulla grekiska omkastningarna och för att han inte kunde skriva på akademiskt latin. Det var alltså inte latin i allmänhet, det var hans latin.
 
Det var som om diktarna smakade på främmande språk. I främmande länder smakade de på språk som läckerheter. Och det var möjligt att byta språk - litteraturen gick alltid över språkgränserna. Det gällde också att utvidga konstbegreppet och bli i klang med landet.
Själv blev jag nästan tvungen att börja från början, att återskapa min identitet. Kort sagt: jag skrev på min franska och sedan på min svenska.
 
Den som har läst dina memoarer, vet att du hade svårt att byta språk, att lämna det rumänska språket – vill du berätta lite om det för våra läsare?
 
I Rumänien levde jag omgiven av främmande språk. Redan i barndomen ville jag att mitt modersmål skulle bli vän med andra språk, blanda sig med dem, utvidga sig. Jag debuterade 1959, då var jag mycket ung. Sextiotalet var en period av liberalisering i Rumänien, och jag tillhörde den första generationen som fick glädje av den; min debutbok Vinterceremoni var den första som inte hade en enda dikt som var tillägnad kommunistpartiet. Men censuren var inte bara politisk, det fanns en censur för erotiken också och en för mystiken. När jag kom till Sverige, hade jag arton utgivna böcker i Rumänien och var en mycket känd författare.
 
Två privata omständigheter - döden och kärleken - drev mig att lämna Rumänien, legalt, i slutet av 1975. Diktsamlingen Kyskhetslöftet från samma år kretsade kring min smärta efter min fars självmord - han uthärdade inte att vara stämplad som en "folkets fiende" av den stalinistiska regimen. Jag hade träffat den Belgienfödde svenske bokförläggaren René Coeckelberghs som tidigt började utge översättningar av östeuropeisk litteratur.
 
Med min man, René, talade jag enbart franska och vi reste mycket i Europas frankofona miljöer. Så blev det först franska som jag gjorde till mitt författarspråk. Men när René avled 1989, beslöt jag mig att stanna i Sverige och plugga svenska på allvar och skriva på svenska. För att inte glömma rumänska, skrev jag dagbok, medveten om att modersmålet var viktigt för varje människa. Det var farligt att förlora det, det var som att förlora min känslighet. Den ligger i botten av alla mina böcker och hela tiden stödjer jag mig på den. Det var som om alla språk som jag kunde, mer eller mindre, bildade en klangbotten. På ett omedvetet sätt ville jag, precis som i barndomen, att samla dem och tvinga dem att bli vänner.
Men med svenska språket var det helt annorlunda: det förtryckte alla språk. Det låg i vattnet, i luften, i jorden, i min mat och dryck om genomsyrade mitt liv. Det var ingen enkel sak att lära sig svensk känslighet. Jag har aldrig haft en svensk familj - bara mina kära svenska synonymordböcker. Och det finns samtidigt en risk att man förlorar sitt eget modersmåls nyanser och blir rädd för det språkliga kaoset. Man kan, till och med, helt tystna som författare.
 
Gabriela Melinescus memoarer på rumänska
Gabriela Melinescus memoarer på rumänska
 
Du har skrivit om ett visst ”urspråk”, ”inre språk” utan ord…
 
Det inre språket eller urspråket är ett språk nära sången. En sorts klang som kommer när man skriver. Ett spontant språk som på sitt sätt är oberoende av det språk man skriver på. Det verkar vara direkt koplat till ett embryo av fonetiskt ljus. Det är ett språk utan språk i sin enkelhet och komplexitet. Det är liksom alla jordens språk som går tillbaka till ett enda universellt språk. Ett paradoxalt språk som förvandlas till språk bara när poeten börjar skriva ner sina första rader, när han sätter ord på sina inre bilder och blir liksom medium för ett obekant grundämne som står som grund för röstens födelse. Detta embryo av fonetiskt ljus kan illuminera bilderna och språkformerna. Men mammorna vet mycket mer om det inre språket. Tack vare deras ammande, vaggande och sjungande kan det inre språket komma alla barn till godo.
 
Du har jämfört rumänska språket med det svenska – minns jag rätt… är rumänska språket mer färgrikt och det svenska mer exakt…?
 
Varje språk har sitt eget geni. Idéerna och känslorna verkar vara desamma - men språket kan ändra på allt. Jag kan inte sucka på franska till exempel, jag kan inte vara för känslosam på svenska. Jag måste vara försiktig med mina ordval. Alla språk har olika ljud och rörelse. Rumänska är ett romanskt språk och stödjer sig på adjektiv. Adjektivet verkar nästan som verb. Allt frodas som i en "savanna".
I svenska språket är verbet som verkar starkt. Allt man säger går rakt på sak och brinner med stilla glöd.
Ämnet är oändligt liksom själva språket.
 
Du har översatt från svenska till rumänska men även viceversa, var det lätt att tolka, omplantera två olika världar till varandra?
 
När jag själv skriver på mitt eget språk, måste jag ibland bryta mot vissa regler. Varje språk har sitt eget väsen. En översättare är medveten om det. Att översätta är också ett sätt att skapa med ord - det betyder inte att slaviskt följa dess grammatik och logik. Snarare att våldföra sig på språket. Först då kan orden och formuleringarna kännas som nyfödda. En bra översättning känns igen inte på sitt flyt, utan på de ovanliga och egenartade formuleringar som översättaren haft modet att behålla och värna om. En översättare måste avstå från sin egen röst och söka efter något som kan föras över från det andra språket - ett främmande frö för en främmande mark. Det är precis som du säger: ett försök att "omplantera två olika världar till varandra".
 
När jag arbetade med mina samtida författare försökte jag att följa med i svenskan, fråga dem och diskutera. Det handlade om att få ett grepp om strukturen i det främmande språket, sedan hitta en ton på rumänska. Utöver språket handlar det om musik. Musiken leder mig rätt.
 
Numera översätter jag mig själv till rumänska och ser skavankerna i den svenska texten. Jag ser klart att allt blir bättre: jag gör inte fel, jag undrar inte var verbet ska stå i satsen, har inga problem med prepositioner och ordföljd, att bara rumänska är mitt språk.
 
Gabriela Melinescus memoarer på svenska
 
Du har översatt både klassiker och samtida författare – varför Strindberg och Swedenborg? Hur har du valt ”dina samtida”?
 
Hjärtat väljer allt. Först den Heliga Birgitta, skapare av det litterära språket. Sedan Swedenborg och Strindberg. Alla tre representerar för mig den svenska själen: tro och vetskap. De hänför mig, får mitt hjärta att brinna, de hjälper mig att älska för att förstå och att förstå för att älska.
"Mina samtida" författare är mina kära vänner. Genom att översätta deras böcker förstår jag bättre den gåtfulla, nutida svenska själen. Ingenting är så självklart som det ser ut. Man är inte den man tror sig vara. Inom mig finns också "den andra", som är okänd för mig och för de andra. Översättningen är också en väg till människokunskap. Genom "den andra" vill jag också veta mer om mig själv.
 
I december 2005 fick du Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands, några dagar senare har tilldelats dig Eminescu-priset i Rumänien. Känner du nu att du fick nu tillräckligt mycket erkännande?
 
Jag har fått en mängd utmärkelser, svenska och rumänska, inte bara dessa två priser. Men dessa två, kanske, är intressantare eftersom de sammanfaller med 30 års liv här, i Sverige. Jag tänker aldrig på om det är tillräckligt med mycket erkännande. Jag tar emot med glädje det som kommer självmant. Jag vet att en del av tillvaron står i vår makt, en annan inte för att tala som Epiktet. I min makt står min lust att skriva, min vilja och min verksamhet. Jag vet att det finns andra saker som inte beror på min egen verksamhet, till exempel: framgång. Men vad är framgång? Kanske "det utrymme som man upptar i tidningen" eller "en fräckhet som varar en dag" (Elias Canetti). Jag tävlar inte med någon. Litteratur är inte idrott.
 
Språket förändras – det fick du erfara när du besökte ditt hemland efter många år i Sverige. Rumänien har förändrats, men Sverige? Jag läser i dina memoarer hur besviken du var när svenska författare inte var nyfikna på vad som skedde i det dåvarande Rumänien, i det sovjetiska blocket…
 
Även Sverige är annorlunda idag. I vår tid, tyvärr, går intresset mest till rika länders kultur. Du vet själv vad betyder för ett litet land (som tillhörde det röda imperiet) att vakna upp ur en mardröm, ur en diktatur, hur svårt det blir att stå på egna ben igen och försöka bli "intressant" för västvärlden. Men även om Rumänien är "ointressant" för många, finns det gott om stora svenska författare som uppskattar rumänsk kultur och vet mycket om landets historiska trauma.
 
Jag är själv ett exempel: någon som kom till Sverige och Artur Lundkvist hjälpte mig på alla sätt. Han skrev om mina böcker, introducerade mig i den svenska kulturen. Han gjorde det precis som han gjorde med sina unga svenska författare och många andra utländska poeter. Jag är mycket tacksam för det. På den tiden fanns en vänsteridealism som försvann i vår tid. Men den kan uppstå igen i andra former. Idag finns mycket egoism, girighet och likgiltighet, men också något som kan motstå dem: "Kärlek och motstånd", drömmen om att utvidga konstbegreppet.
 
Jag bär med mig en inre kärna som består av evighet och av tid, och jag tror att alla som lever i exil känner på samma sätt. I detta centrum finns också vårt land och exilen i Sverige som mytologiska valörer.
 
Frågor ställda av Tamás Gergely
 
Gabriela Melinescus böcker på IB's utställning - 08-03-2006
Gabriela Melinescus böcker på IB's utställning


Publicerad 2006-03-06 av Tamás Gergely

 
Visa den här sidan på:

RSS ikon Nyheter  

menuArrowSmallWhite.gif Världsbokdagen
menuArrowSmallWhite.gif Författaren Nahoko Uehashi får HC Andersen Award 2014
menuArrowSmallWhite.gif Illustratören Roger Mello får HC Andersen Award 2014
menuArrowSmallWhite.gif Visa alla nyheter



Internationella Biblioteket
Odengatan 59
113 80 Stockholm 
www.interbib.se swedish Sidansvarig:Elisabet Risberg