Du skriver dikter på svenska - är svenska ditt modersmål?
Nej, svenska är inte mitt modersmål. Jag pratar portugisiska men jag har aldrig studerat språket, därav anledningen till att jag skriver på svenska. Med tiden blev jag mer och mer fascinerad över hur rikt det svenska språket är. Däremot använder jag den latinska rytmen i det svenska språket. Förenklat: jag skapar brasiliansk musik med det svenska språket.
Du fotograferar blommor och växter - är det något kvinnligt med blommorna?
Det kvinnliga och det manliga, ett samspel där båda behöver varandra. Så som människor och djur, behöver varandras motsatser. Tänk så givande världen vore om män och kvinnor slutar könskriga mot varandra i sina försök att hävda sig, och istället respekterade varandras likheter och olikheter. Kommunikation behövs för att förändra och förbättra situationer för både män och kvinnor, men med en civiliserad kommunikation och inte med de pajkastningskrig som pågår!
Nu fotograferar jag inte enbart växter utan jag försöker illustrera med bilder de texter jag skriver.
Du vill påverka - vilka och på vilket sätt?
Vi människor har en förmåga att ta varandra och det som finns omkring oss för givet.
För att förändra världen till det bättre måste vi börja med oss själva. Jag började skriva ner mina tankar om de orättvisor och om de glädjeämnen som fanns. Genom att läsa mina egna skrivna ord lärde jag mig att se mina egna fördomar. Jag lärde mig att se saker och ting utifrån olika synvinklar. Det jag skriver är med andra ord: perspektiv utifrån en betraktares ögon.
Jag har också varit cyberpoet under många år och det har varit stimulerande att så pass många surfare stannade till och reflekterade över det jag skrev. Som chattare fick jag också inblick i många människors liv och jag är rörd över det förtroende många gav mig genom att berätta om sina liv.
Det är genom möten människor emellan vi växer, eller hur?
Frågor ställda av Tamás Gergely
Två dikter av Margareth Osju Arverud:
Ett halmstrå av bevis
Stum, övergiven, glömd
inte ens kornas idisslande hördes.
Äppleträdets grenar, med ryggen mot en okänd vägg, växte otuktade.
Inga kroppstyngder trampade ner det vilda gräsets vidsträckthet.
Bärbuskarna vid ån dignade under sin fruktsamma börda.
Åkerbruket hade dragit ogrästäcket upp till hakan och låg i träda.
Hopfällda lövverk, nedkörda i myllan, förmultnade i fuktig jord.
Strömmar av vatten, som sökte efter torra ytor bland vattenpölarna,
porlade i traktorspåren.
Kyrkporten var låst, reglad, övergiven.
Gruset från trädgårdsgången
låg utstrött som eroderade snäckor.
Solkatter vilade sitt ljus mot det rostiga järnräcket.
De svävande dammkornen landade mjukt på den söndrade asfalten.
På armlängds avstånd, täcktes marken av syrenklasar från bersån
och längst ner i ett hörn kvävdes dofter av andra utslagna blommor.
Gränderna passerade obemärkt förbi.
Halvraserade husknutar flämtade efter stadga.
Den korrugerade plåten på kåkstadens tak vittrade sönder.
Vid varje gatuhörn gapade fönstren, uppslagna på vid gavel, tomma.
Solblekta gardiner och malätna draperier, fladdrade sakta i vinden.
Cementstatyer, klädda i fågelspillning, stirrade på varandra med likgiltiga ögon.
På tredje våningen,
bland spindelnät och döda växter,
bland krukskärvor och krossat glas,
bland spår av torkat blod
saknade livet rösträtt.
Flyktingens Klagosång
Ni har fått mig på knä i ett fängelse
med väggar blekta av lampornas sken.
Dom hör mina dagliga klagorop
som sväljer drömmar om en frihet så ren.
Men denna frihet i kolsvarta nätter
som kväver mig i ensamhetens rep.
Och iakttar mig med sitt hånleende
mina krämpor i frihetens svek.
Ni har fått mig på knä, fallna änglar
med er inskränkta syn i självgodhetens vrå.
Ni raserar min sista uns av stolthet
och tystar min vrede, som ni inte tänker på.
Ni frihetens bärare som beundrar min kraft
men som skändar min själ i medlidandets grepp.
Ni har fått mig på knä och förväntar ett tack
för ni tror att ni har gjort allting rätt.
Ni har fått mig på knä i frihetens namn
men jag har skuldkänslor för dom som blev kvar.
Och mitt hemlands tyrann ler belåtet
över min flykt, och förtrycket som dom har.
Ja, min familj och släkt, och alla mina vänner
alla dom som lever under landets tyranni.
Det var dom som fick mig falla, ja, som fick mig ner på knä
när jag insåg att förlorarna är vi.
Två diktböcker har Margareth Osju Arverud gett ut:
Hellre en enkel bergskristall än en slipad diamant
Recitoförlag. 2003
ISBN:91-974531-2-9
Uppbrända dikter och svartvita rosor
Recitoförlag. 2003
ISBN:91-974531-5-3
Margareth Osju Arverud har medverkat i dessa antologier:
Hjärtans röst och känsloskri. Recito. 2003
Poem inifrån. Bojamu Kultur. 2004
Inte utan att det känns. Recito. 2005
Närmanden, sju röster i samspråk. 2005
Aurora: Romantiska förbundets Tidskrift. Nr 1. April, 2005
Det vi nästan säger. Recito. 2005
PoesiCupen VT 2006. Bokförlaget Serum
För personal
Margareth Osju Arverud
