När Internationella biblioteket började sin verksamhet var jag redan pensionär. Utomlands, dvs. hemma i Budapest, fick jag rapport om festligheterna vid invigningen. Ingen annan av invandrarverksamhetens pionjärer var där heller. En yngre, mer professionell generation har tagit över arbetet. Det var nog bra att vi försvann. Vår jargong passade inte in i den nya tiden. Invandrarverksamheten blev en organisk del av biblioteksarbetet när våra drömmar förverkligades och den gråa vardagen tog över stafettstaven.
Vi var annorlunda än dagens specialister. Vi var tvungna att framhärda med något som idag är självklart: den internationella biblioteksverksamhetens existensberättigande.

Vi krävde invandrarnas rättigheter, pekade på den svenska provinsialismen, krävde en beskärd del av statens och kommunernas bibliotekspengar och byggde upp samlingar på de vanligaste invandrarspråken. Samtidigt sökte vi svar på de bibliotekstekniska frågorna rörande dessa tidigare så exotiska böcker.
Staten betalade resor till Turkiet, Grekland och Jugoslavien m.m. för att köpa grundboksbestånd. Visst var vi stridbara pionjärer, men vårt arbete underlättades - på gott och ont - av det filantropiska svenska samhället. Vi arbetade för att ”värdfolket” skulle sluta med att tycka om utlänningar och i stället få en känsla för det egentliga behovet och verkliga kunskaper om kulturerna. Biblioteksväsendet, som det såg ut, hade en folkbildande och moraliserande medelklassmak, men vår sak underlättades av att många svenskar var trötta på den svenska provinsialismen och den medföljande enformigheten. Utlänningarna med sina erfarenheter (och fördomar) var egentligen efterlängtade.

Och här återgår jag till första person singularis, jag har ju inte fått mandat att vara min generations språkrör. En självisk historiebeskrivning känns naturligare, det är lättare att stå för innehållet. Jag försöker återuppliva de gångna tiderna genom mig själv men svarar på era frågor motvilligt. Historiebeskrivningar visar sällan hela sanningen. Jag ber läsaren att betrakta mig som en lerfigur i invandrarverksamhetens terrakottaarmé utanför den forna kinesiska huvudstaden Xian. Ingen av oss i armén förtjänar en ryttarstaty. Att jag och inte någon annan blir ombedd att berätta om historien beror på att jag bor i Stockholm och är sedd som någorlunda flitig låntagare på IB. Jag har blivit en generations spöke. Däremot är jag inte längre intresserad av bibliotek, bara dess service gentemot mig. Mitt privilegium är att få kostnadsfria bibliotekskassar samt att slippa betala övertidsböter. Men dessa privilegier var förhastade gåvor i samband med firandet kring min pensionering.

I fyra decennier har jag verkat inom svenskt biblioteksväsende. Jag har arbetat som bokframtagare, filialchef, bibliotekschef, konsulent och utredare. Detta berättar jag för att läsaren inte skall tro att jag inte haft annat än bibliotekets internationalisering att tänka på. Mitt arbete omfattade barn, handikappade, allmänkultur osv. Men med beslutsfattarnas goda minne kunde jag rätt ofta prioritera invandrarverksamheten. Det måste sägas att många kollegor genom sina värderingar nedärvda från tjugo- och trettiotalets folk- och biblioteksskolor, var betydligt motsträvigare än politikerna.
Sverige verkade trivas med sitt läge långt bort från kontinentens krigförande soldater, katoliker och tiggare. För att inte nämna de andra kontinenterna med ännu underligare religioner, konstiga bokstäver och hudfärger. Även för en ”fördomsfri specialist” krävdes träning. Jag var tjugotre år när jag för första gången talade med en svart person. Budapests enda etiopiska kypare, mycket omtalad i min barndom, fick jag aldrig se. I min gröna ungdom på Kungliga biblioteket tog jag fram böcker på alla möjliga språk, men dessa utomjordingar berörde mig inte.

På sjuttiotalet anordnade Kulturrådet konferenser om invandrarnas kulturer och medier och på Bibliotekshögskolan ingick nu i undervisningen ett avsnitt om bibliotekens service till invandrare. I t e x Borås och Södertälje inrättades invandrarbibliotekarietjänster. Stockholm och Malmö däremot var besvärliga i sammanhanget och ville inte göra mycket utan statliga pengar, för denna mindre angelägna verksamhet.

Flera intressanta skrifter publicerades, varav BIS specialnummer och de nordiska bibliotekens stora handbok KITAB var de viktigaste. Flera nordiska konferenser organiserades och det nordiska samarbetet bidrog till att höja verksamhetens status.

Kulturrådet inrättade en bibliotekskonsulenttjänst i invandrarfrågor på deltid och rekommenderade att det skulle finnas tre böcker per capita på invandrarnas modersmål, fördelat mellan lånecentralerna i Malmö och Stockholm, länsbiblioteken och kommunbiblioteken. Lånecentralen i Malmö var, med vissa undantag, ansvarig för de europeiska språken.

Ganska tidigt insåg man att det skulle finnas en enda invandrarlånecentral, ILC, och den blev så småningom placerad i Stockholm. Det var ett mycket bra val, eftersom länet var landets invandrartätaste och hade många engagerade och språkkunniga biblioteksanställda. Stockholms stadsbibliotek, SSB, höll äntligen på att kliva ner från sitt elfenbenstorn, befriat sig från sin isolerande huvudstadshögfärd (med intern utbildning, egen klassifikation), och börjat delta i externa rikstäckande konferenser. SSB blev också länsbibliotek.
När jag sedan plockade depositioner till Stockholms läns bibliotek kunde jag följa ILC:s dynamiska utveckling.

Folk pratar om att du var en av "påtryckarna", därför frågar jag dig: varför är det bra med en "invandrarsamling", ska inte de nyinflyttade läsa på svenska?

Jag var en av hundra påtryckare som alla hade olika roller och verkade utifrån olika positioner. T ex Helena Sandblad som satt i makthavarnas närhet på Kulturrådet, Olaf Berggren på BHS som öppnade nya generationers ögon, bibliotekspersonalen i Kirseberg, i Skärholmen, i Angered. Fängelse- och barnbibliotekarierna, organisatörerna av konferenser på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, redaktörerna för KITAB och andra skrifter.

Varför ska de nyinflyttade få läsa på sitt modersmål…? Birgitta Trotzig talar om de egendomliga personlighetsförskjutningarna som inträffar när man blir avskuren från sitt ursprungliga språk. Böcker på modersmålet blir en nödvändighet för att bevara identitetsupplevelsen.
Verksamhetens betydelse som språkkapital får inte heller underskattas, d.v.s. värdet av språkkunskapen för den enskilde och för det svenska samhället.

Vilka är de som läser på sitt modersmål - första generationen...? Finns det skillnad mellan de olika invandrargrupperna vad det gäller just detta?

De politiska flyktingarna, med flera intellektuella ”medlemmar” som kommer från storstäder, är mera intresserade av information från hemlandet och av att upprätthålla modersmålet.
Två invandrargrupper har, enligt mig, gett invandrarverksamheten ryggrad - den chilenska och den iranska. De ställde differentierade krav, de undervisade oss, bibliotekspersonalen. Men det var viktigt att inte favorisera dem, bara för att de var lika oss, d.v.s. intellektuell medelklass.

 

Du har rest mycket, deltagit på konferenser världen över, du kan jämföra Internationella biblioteket med andra liknande projekt... Var ligger vi - är vi de sista i raden eller är vi världsettor?

Jag minns mest resor i sjuttio- och åttiotalets Sverige då jag samtalade med kollegor, lärare, fritidsledare och journalister. Under en period besökte jag tre kommuner i veckan, min dotter hade en hel papplåda fyllda med vykort. Det hände att jag vaknade på ett hotell utan att veta var jag befann mig.
De utländska resorna liknade till en början frälsningsmöten, det var skönt att träffa kollegor med liknande trosuppfattning. Ett stort ögonblick var när internationella mångkulturella arbetsgruppen kom till.
IB:s professionalitet är ur mitt stenåldersperspektiv unik: personalens litteratur- och språkkunskaper, beståndet, den fina hemsidan mm. Och allt detta i ett litet land med endast nio miljoner invånare.

Ditt "andra" liv, dina år i Sverige kan man koppla samman med det svenska folkbiblioteket. Finns även en skrift om bibliotekarien Gulyás. Vill du berätta kort om vem du är?

Jag vet inte vem jag är. Rättare sagt min bild om mig själv förvandlas dag för dag. Jag klarar inte av att ge en djupare analys av min stund på jorden och något ytligt svar t. ex. om mina handikapp i golf vill jag inte förtälja.

Du har översatt ungerska texter till svenska, du har skrivit en bok där du har jämfört de två nationernas mentalitet - har varje invandrad person en brobyggarroll?

Jag har haft översättarambitioner, men mognade så småningom och insåg att svenska språket är omöjligt att lära sig.
Femtio år är otillräckligt, min nästan treåriga Salma talar bättre och naturligare än jag, hon kan skillnaden mellan hasselnötter och pistaschnötter. En dag kommer hon nog att lära sig ordet diskrimineringsutredning också.

Däremot har jag ofta hållit föredrag om ungersk kultur och lockat kollegor och vänner till Ungern. Mina svenska vänner och bekanta har stärkt Ungerns nationalbudget så jag borde få en statlig utmärkelse från de ungerska myndigheterna.

Nu är du pensionär - vad gör du förutom att du är barnvakt till dina barnbarn? Är det sant att du samlar och publicerar dina minnen?

Jag har efter de fyrtio aktiva svenska bibliotekarieåren och Berlinmurens fall upptäckt pensionärens frihet och elektronikens möjligheter. De möjliggjorde ett utforskande av barndomens bortglömda år. Jag publicerar skrifter på ungerska i Rumänien, där jag försöker analysera - förhoppningsvis allmängiltigt och inte för narcissistiskt - främst mitt första liv. Det svenska halvseklet är inte heller nonchalerat. I dagarna har jag avslutat en bok om Óbudas gator.