Ja, Nobelpriset i litteratur för 2009 gick, som väntat till Herta Müller, tyskspråkig författare född i Rumänien. Från sydvästra delen av landet, regionen kallad Banat, där tyska stavas som schwabiska.

   Jag som jobbade i stora journalisthuset i Bukarest, minns hur nyheten om en riktig bra ung tyskpråkig författrinna spred sig. Det var den tyskspråkige poeten Rolf Bossert som kom med nyheten, han var liksom Herta Müller medlem i en litterär grupp som försökte vara fristående från alla institutioner och organisationer. Och just detta var deras ”fel” – de hatades, hotades, de kände sig så främmande i det kommunistiska Rumänien att de lämnade landet.

   Man behöver inte undra varför Herta Müller skriver om och om igen om den tiden, om det landet, den ”ism”-en,  den ”syntaxen”. Att skriva om det och att skriva öppet karakteriserade hennes attityd både då och efteråt: hon blev bespottad av byborna för detr hon har skrivit om dem och hon blev symboliskt bespottad av regimens lakejer. Fruktan band ihop människorna i det dåvarande Rumänien, det är fruktan som står i centrum för hennes böcker.

   Den ”tyska författarinnan” sa Peter Englund om Herta Müller. Hon är faktiskt den enda av en rad begåvade tyskspråkiga författare från Rumänien som har fortsatt att skriva i Tyskland, som blev berömd. Men jag känner så att hennes Nobelpris även går till de som inte lyckats och aldrig kommer att få priset. Och även till landet som hon är uppväxt i, den grupp människor som efter omvandlingen år 1989 har gjort mycket för att popularisera henne "att få tillbaks henne" – åtminstone genom sina skrifter.