I flera hundra år har ökenstaden Timbuktu omhöljts av mytiska föreställningar om både världsliga och andliga rikedomar. Som centrum av den transsahariska handeln byttes där guld i motsvarande vikt mot salt och staden inhyste tusentals studenter på sitt berömda universitet i Sankoremoskén som uppnådde höjden av sin berömmelse kring 1500-talet. Timbuktu föll i glömska efter Marockos ockupation av området. Tuareger som grundade staden redan på 1100-talet såg Timbuktu som sin stad och vaktade den mot alla främlingar och icke-troende de senaste århundraden. Den var särskilt förbjuden för kristna européer.

Timbuktu blev en metafor för den mest avlägsna och ouppnåeliga platsen i världen. Men som arvingar till urmodern Eva, som inte kunde motstå att skaffa sig förbjuden kunskap, forcerade européer igenom stadens tullar med hjälp av list och förklädnad bara för att besviket avslöja att staden var en förgäten, dammig håla och saknade guldgator med pärlemoskyltar. 

 

 Timbuktu

 

 

Dagens Timbuktu är inte längre världens ände av flera skäl. På 1980-talet upptogs staden i UNESCO:s världsarvslista och 2007 valdes staden som en av 21 finalister till världens nya sju underverk. Sedan 2001 ordnas årliga musikfestivaler i närheten av Timbuktu som gjort att vägen till Timbuktu blivit en ny vallfärdsväg för alla intresserade av västafrikansk musik och speciellt för att lyssna på tuaregernas ökenblues.

Men Timbuktu bevarar fortfarande hemligheter: enorma mängder (uppemot en miljon om man också räknar in privata ägor) av gamla medeltida manuskript som håller på att förvittras och gå förlorade i kampen mot tidens tand. Skrifterna behandlar ämnen som historia, teologi, lag, handel, läkevetenskap, astronomi och matematik. Dessa källskatter bekräftar västafrikanska historikers påståenden att det funnits en högre och djupare grad av bildning i det förkoloniala Afrika än vad västlänningar velat kännas vid.

Även om man kunde restaurera och konservera böckerna och handskrifterna och rädda åtminstone 40 % av skrifterna är det en bedrift. På UNESCO:s initiativ bildade Malis regering  Ahmed Baba Institutet för att rädda manuskripten från att förstöras av sand och termiter, och en stor del av arbetet består av att fotografera och digitalisera materialet. Men det krävs mycket forskningsarbete och institutet lider av otillräckliga resurser och donationer för verksamheten.

 

 

 

Sankoremoskén (Foto: Jenny Roxman)

  

 

Vatten är liv, särskilt i öknar! Och bristvara. I Sahara är en brunn lika med by, människor kommer och går med sina tält. Tält är också by. Finns det tält nånstans finns det också en brunn på ett par kilometers avstånd. Om en brunn sinar finns det ingen by. I Saharas byar bor en ström av nomader.

Timbuktu grundades av boskapsskötande tuareger. En av historierna berättar att tuaregerna anlitade en kvinna att vakta brunnen medan boskapen var ute på bete i längre tider. Hon var slav och hette Buktu. Förleden Tim betydde ”från platsen”.

 

 

 

 

Brunn i Timbuktu (Foto av Jenny Roxman)    

 

   

Vatten tas upp från brunnen med hjälp av getskinnssäck, rep och åsna. När säcken är fylld drar åsnan upp den som sedan töms i en tunna. Sedan skopar man vattnet i familjers getsäckar som klövjas på åsneryggen och männen vänder hemåt. Framme dricker man te tillsammans och kvinnorna börjar laga mat.

 

 

 

 

Väggarna rullas upp så att den svalare luften kommer in i tältet. När man lägger sig för att sova fälles väggarna ned för att stänga ute den kalla nattluften. På morgonen rullar man upp den vägg som ligger mot skuggsidan. Tältet är symbolen för kvinnan och betyder både bröllop och den kvinnliga släkten på moderssidan enligt den tuaregiska traditionen där släkten förs vidare på mödernet. Kvinnan äger hushållets alla tillgångar, mannen underhåller det och vid eventuell skilsmässa behåller kvinnan egendomen odelad. När mannen gifter om sig underhåller han den nya kvinnans egendom som också blir hans säkerhet för sin överlevnad.

 

 

 

 

Teet, det är grönt te med mycket socker i, bereds alltid med omsorg och tid. Man dricker alltid tre koppar såsom seden bjuder: den första koppen är bitter som döden, den andra god som livet och den tredje söt som kärleken. En annan ordning kan vara att man dricker för gästen, sedan för värden och till sist för Allah. Skulle man bli bjuden en fjärde kopp betyder det att man inte är välkommen i byn. Man dricker aldrig te ensam, det krävs minst två. Tedrickande är en umgängesform och tiden är ingen bristvara bland tuaregerna. 

 

Tuareger är det enda folkslag där männen bär slöja men inte kvinnorna. Mannen visar sitt ansikte bara inom familjen, utom till äldre kvinnor även inom släkten. Det är av respekt som man täcker sitt ansikte. Tuaregkvinnorna bedömer männens skönhet efter deras kroppshållning och hela gestalten och framför allt deras rykte. Skönheten sitter i karaktären och i en mjuk röst och förmågan att uttrycka sig lyriskt.

 

 

 

Tuareger 

 

Det är bra att övningsrida innan man ger sig ut i öknen under flera dagars kamellunk från by till by, dvs från tält till tält. Enligt muslimsk tradition ger man en resenär natthärbärge tre dagar utan att värdfolket frågar om syftet med besöket. Enligt tuaregerna hör man automatiskt till byn om man stannar mer än tre dagar.

 

 

 

 
Natten smyger sig inte på, den faller snabbt som ett stjärnbestrött svart tak över en.  Man väljer en plats i synavstånd till byn och avlastar kamelerna; sadlarna staplas till vindskydd och kvällsteet sättes på. Kamelernas fötter binds med kort rep så att de inte hinner gå för långt ifrån oss efter magert bete.  På morgonen spanar kamelföraren efter fotspåren i sanden och går efter dem i rätt riktning för att hämta dem för fortsatt färd.

 

 

 

Natt i Sahara 

 

Man kan resa till och från Timbuktu via flyg, landsväg eller med olika slags båtar längs Niger. Alla färdsätt kan bli osäkra beroende på årstiden då sandstormen kan stoppa flyget, vägar kan vara ofarbara på grund av för högt vattenstånd i floden, eller när vattenståndet är för lågt och flodbåtarna inte kan trafikera. Tre flodbåtar med pråmar trafikerar längs Niger under en ca 1000 km:s sträcka från Bamako till Gao. När båtarna möts stannar de alltid så att kaptenerna kan utbyta senaste nyheterna om vattenståndet och annat. Passagerarna passar på att skicka hälsningar. Har den ena båten landkontakt pågår också handel från lokalbefolkningen.

På senare år har oroligheter brutit ut i norra delarna av landet mellan tuaregrebeller och Malis regeringstrupper. Därför används vissa flodbåtsavgångar till att transportera soldater och militär utrustning och då får passagerare vänta kanske veckor till nästa avgång.

 

 

 

 

        

Båtarna kallas för pinasser. De kan praktiskt taget aldrig vara för fulla. Människor reser inte utan pick och pack av obestämda format och vikt. Både på- och avlastningen går smidigt till och alla hjälps åt.

 

 

 

 

 

Fiskhandeln sköter Bozofolket, som enbart ägnar sig som yrkesklan åt att livnära sig av och sälja fisk. Här säljs fisk från piroger (som dessa urgröpta småbåtar kallas) till flodbåten. De övriga yrkesgrupperna är jordbrukare och boskapsskötare om man bortser från många mindre undergrupper. Klanindelningen är en bärkraftig samhällsordning som uppstod redan på medeltiden och har överlevt tre stora dynastier ända in i våra dagar.

 

 

 

 

 

Den viktigaste energikällan i Mali är torkad ved. Det osar, speciellt i städerna, av matlagning som sker utanför husen och på gatorna i städerna. Högar av torkade grenar står lite varstans och speciellt vid hamnarna då de fraktas ibland långa vägar.

 

 

 

 Vedlast   

 

Soltorkad tegel är det vanligast byggmaterialet i Mali. Flera byar och städer i Mali ser ut som uppresta ur sanden. Sand och lera finns det obegränsad tillgång av. Av landets areal utgör 65 % öken och halvöken. Taken är platta där man kan umgås med familj och vänner vid solnedgången, och det är också ryggsäcksresenärers vanliga övernattningsplatser. Det är stämningsfullt när skymningen lägger sig och böneutroparens sång ljuder från högtalarna.

 

 

 

Husbygge i Timbuktu 

 

Djenne, som ligger i Nigers inlandsdelta vid floden Bani, var en av de viktigaste handelsstäderna samtida med Timbuktu när guld- och slavkaravanerna färdades från kusten i söder mot norr till Tripoli. Handelsmän från Djenne flyttade till Timbuktu för att idka storskalig byteshandel. Stora delar av stan hör till UNESCO:s världsarvslista idag och det görs omfattande restaureringsarbeten för att bevara de vittrande husen i gott skick för eftervärlden. Djenne har världens största lertegelmoské, den skymtar i bakgrunden på bilden. Hustaken kan fyllas av campingtält och som här en ensam resenär som snart stuvar sin bed i ryggsäcken.

 

 

 

 

Lerhusen måste underhållas varje år efter regnperioden. Om inget görs skulle staden upplösas inom en tioårsperiod. Flera projekt är i gång för att bevara denna historiska stad intakt. Även gamla manuskript av samma dignitet som finns i Timbuktu ska räddas från termiter och fukt för framtida forskning. Stora mängder av manuskript finns i privata hem som bevarats i århundraden inom olika släkter. 

 

 

 

 

 

Sed och frön stöts varje dag i mindre mängder varför man hör dunket av mortlar under olika tider på dygnet. Det är ett tungt kvinnogöra. Barnen deltar i hushållsarbetet mycket tidigt. Ibland kan man i gryningen höra flera kvinnor stöta i morteln samtidigt som de lyckas klappa i händerna och stämma in i en lågmäld sång.

 

 

 

 

Dogonlandet består av flera hundra byar längs den 200 km långa Bandiagaraklippan. Nästan alla byar ligger intill klippan och som här klättrande mot en brant sluttning. Jorden är järnhaltig som ger den ockrafärgade präglingen på lerhusen. Även Dogon hör till UNESCO:s världsarvlista.

 

 

 

 

 

Vid giftermål flyttar bruden till mannens familj och hon sköter hushållet medan männen sköter åkerbruket. Dogonfolket har en spännande kosmologi som styr människornas tankevärld och kan avläsas i ornamenten och färgval som minner dem om deras mytiska urhistoria. I varje by kan en resenär få ett mål mat, vila och natthärbärge på hustaken som man betalar för.

 

 

 

 

Levande träd är heliga i Afrika. I bakgrunden skymtar Dogonbyns sädesmagasin. Under trädet hålls veckomarknaden (var femte dag då Dogons vecka innehåller fem dagar). Av trädets frukter gör man rytminstrument. Baobab betyder frukt med många frön. Det är de torkade fröna som ger skallrande ljud. Av barken tillverkas rep, och blad kan användas till matlagningen. Kring byarna odlas hirs, durra, jordnötter och bomull. Dogonlandet är känt för sina speciellt goda lökar.

 

 

 

Baobab (apbrödsträd) 

 

Vid vandringsstigar kan man se hibiskusväxter (hibiscus sabdariffa) som utgör ett stort tillskott både som vitaminkälla och läkeväxt, även bladen kan användas i matlagningen. Överallt på Malis gator och bussar säljs rött te av växten i små plastpåsar (som tyvärr också skräpar överallt). Jag föreställer mig den vara lika viktig som lingonet varit här i Norden. Det smakar som tranbär.

 

 

 

 

 

Dessa vackra hinkar och kannor och fat och tunnor och spann och tillbringare och kanistrar och pottor och spadar… finns i varje hem och på alla gårdar i Mali. De glada färgerna får avsluta denna resa genom världsarvsbeskyddade platser från Timbuktu till Bamako.

 

 

 

Marknad i huvudstaden 

 

 

 

 

 

(Hur jag bestämde mig för att åka till Timbuktu, berättar jag i inledningskapitlet i boken Timbuktu tur och retur /klicka!/.)