När jag ännu inte kunde läsa fick jag höra uppläst den bibliska berättelsen om Josef. Jag blev genast fången av den. Den fanns i min läsebok på lågstadiet då jag gick i folkskolan i Kallios (Berghäll) stadsdel i Helsingfors. På den tiden genomsyrades all undervisning av den bibliska etiken.  Så gott som alla barn kom från arbetarfamiljer; senare blev det uteslutande arbetarklassens barn som blev kvar i folkskolan när de ”andra” gick över till realskolan.

 

Josefberättelsen hade gått rakt in i mitt hjärta. Jag ville kunna läsa den själv men  jag blev helt villrådig när jag inte kunde. Läraren skulle förstås inte läsa om den, även om jag skulle våga be henne göra det. Hemma fanns det inga sagoböcker så mina föräldrar slapp läsa sagor för mig. Jag hade som alla hem den groteska bilderboken Pelle Snusk som ett varnande exempel på ett olydigt barn och vad som kan hända ett sånt missfoster. Efter första genomgången bläddrade jag aldrig mer i den. Men nu ville jag höra om Josefs öde igen och jag vädjade till min mamma att läsa den ur Bibeln. Jag kan med leende sinne idag föreställa mig vad som försiggick i mammas huvud. Hennes barn ber henne läsa i Bibeln, det vore helt ogudaktigt att vägra! Så, motvilligt letade hon fram berättelsen och läste den för mig vid läggdags. Jag var hänförd. Nästa kväll bad jag mamma att läsa berättelsen igen. Nu kände hon inför vår Herre att hon gjort sin plikt och sa bestämt nej. Då var den saken klar.

 

 

 

 

 

Hur skulle jag nu få den uppläst för mig? På vår gård bodde 68 familjer och ungefär lika många barn. Paula skulle kunna läsa för mig! Hon var äldre och kunde läsa. Jag tog hem läseboken från skolan och gick in i hennes trappuppgång och satte mig på trappsteget och väntade tills Paula skulle dyka upp efter sin skoldag. Paula kom och jag frågade henne. Vilken lycka, hon gjorde det utan invändningar. Dessutom gjorde hon det så ofta jag ville. Jag visste inget om hennes skolschema, men det var värt att sitta i trappan och vänta.

 

En dag gav min mammas arbetsgivare, en skrädderiägare, en bok till mig. Då kunde jag läsa men jag hade inget intresse för böcker och därför fick boken ligga länge innan jag tog itu med den. Det blev sedan en överraskande positiv upplevelse, jag läste om den genast. Mina kamrater hade börjat gå i biblioteket i närheten, Kallios bibliotek, och en dag följde jag med. Jag lånade Gösta Knutssons Pelle Svanslös. Efter den första boken läste jag de följande tio till. Och jag läste dem om och om igen. Och alltid kände jag att den elake Måns aldrig blev nog straffad för sin elakhet mot Pelle Svanslös. Och när det gick bra för Pelle sög jag i mig texten.

 

 

 

 

Kallios bibliotek blev min bildningsskola. Den vackra interiören blev som ett helgedom och jag bara älskade mitt bibliotek. Alla dessa hyllor från barnavdelningen till de vuxnas avdelningar blev en svindlande resa från asfalterade bakgårdar till den stora världen. Biblioteket sprängde alla gränser och begränsningar som jag hade känt av, men inte kunnat sätta fingret på.

 

Biblioteket var också min mammas tillflyktsort när min pappa drack. Hon hade inte nerver, som hon sa, att sitta hemma och vänta på min pappa när han kom hem från krogen. Biblioteket låg ju bara en stenkast från vår bostad i stadsdelen och då kunde hon förskingra sina tankar med böckerna. Konst och arkeologi och andra bildböcker blev hennes favoriter.

 

 

 

 

Mina kamrater har i vuxen ålder berättat att i biblioteket gavs en sagotimme i veckan. Där satt småttingar knäpptysta i halvring hos sagotanten och sjönk in  i sagornas förtrollande världar. På den tiden fanns inte socialrealistiska sagor. Själv kände jag inte till sagostunderna, däremot satt jag som klistrad vid radion när alla barns egen Markus-setä ledde Barnens timme (1926-1956). En kamrat minns att bibliotekets sagoböcker hade omslag av papper för att skydda boken mot små lortiga fingrar. En annan minns tystnaden och den sakrala stämningen som pelarna och takkupolen ingav. Alla mina vänner blir lyriska när de tänker på vår gamla ”bibla”.

 

 

 

 

I växande ålder började jag sitta på klätterpallar och läsa vid hyllorna som stod på balkongavsatsen till stora kupolsalen. Där fanns facklitteratur, religion, humaniora och filosofi. Det är där jag blev humanist efter avslutad 8-årig folkskola.  Idag ser jag att man ställt fram små bord och stolar där uppe. Romanerna stod både på entréplanet och en trappa upp och bland dem minns jag starkast Jack London, Joseph Conrad och Antoine De Saint-Exupéry. Sedermera flyttade jag till Stockholm men jag har fortfarande ett lånekort på Kallios bibliotek för att kunna använda Internet då jag besöker Helsingfors.

 

 

 

 

Kallios bibliotek som representerar senare jugentstil med detaljer från klassicismen byggdes 1912. Det är Finlands första biblioteksbyggnad som byggdes med kommunala medel. Biblioteket grundades egentligen redan 1889 som Sörnäs folkbilbliotek, som var inhyst i Sörnäs Folkhem vars syfte var att ge bildning till boenden på arbetarstadsdelen och ge dess invånare uppbyggliga fritidssysslor. Byggnaden låg då på Tavastvägen, ett stort trähus på vars plats idag pryder en park. Vid renoveringen av biblioteket 1991 sanerade man vinden som idag är avdelningen för barnlitteratur.