Bengt BERG poet, förläggare

 

 

Boken som heter En färd i det inre av landet innehåller dikter av den japanske haiku-mästaren Basho (1644-1694), i översättning av Vibeke Emond (Ellerströms förlag).

Det är en dikt som passar i signad juletid. Efter en lång vandring i otillgängliga bergstrakter, under fruktansvärda oväder når vandrarna fram till platsen för dikten och stallets strå:

 

Lopporna, lössen,
hästen som står och pissar
vid min huvudgärd.

...

 

Bästa hälsning från Värmland ovanför vilket änglarna håller på med snökuddskrig!

 

 

Ove BERGLUND översättare

 

Den ungerska poeten Ágnes Nemes Nagy levde i Kádárs Ungern och skrev rätt svårbegriplig poesi - aldrig socialrealistisk, som regimen önskade.  Ibland slank dock in små realismer, såsom "och nu kom tanksen" eller "köttsaften vätte igenom tidningen där det stod dialektik".

Här är två dikter med vilka alla önskas en fin och gnistrande kall jul.

 

Vit mark, grå himmel. Över horisonten
ett kyligt apelsinfärgat sken,  
över mitt huvud cirklar några kråkor,
de skulle motstå försök att drivas bort.

 

Jag stod där grå, under den gråa himlen
Och plötsligt, som blixtrande kvick magi
föll framför mig det lilla ordet: jul,
som en ljuvlig kaka rätt i tiggarns hand.

 

 

Lär av dem. Vinterträd.
Rimfrost från rot till topp.
Orörliga gardiner.

 

Du måste lära dig villkoren
där kristaller börjar ånga,
och träden skrider in i dimman,
som kroppar in i minnen.

 

Och floden bakom träden,
vildgässens tysta vingslag,
den blåvita opaka natten 
där tingen täckts av huvor.

 

Du måste lära av
trädens tysta verk.  

 

Konny DOMNAUER fotokonstnär

 

Läser väl inte så ofta. Läste senast några rader i diktsamlingen Övningar i ett annat språk där Jasim Mohamed, god vän till mig, poetiskt beskriver hur det är att skriva lyrik på ett nytt språk. Rekommenderas.

 

 

 

 

 

 

Oscar GARCÍA författare

 

Dikten Solsten av mexikanen Octavio Paz är en klassiker. Den är cyklisk, det betyder att den slutar där den börjar och börjar där den slutar. Men det som skildras under förloppet är unikt, som ett människoliv. De 584 verser står för det antal dagar som det tar för Venus att kretsa runt solen, ett tidslopp som var helig för mayafolket och aztekerna. Dikten finns i boken Den våldsamma årstiden (1960).

 

 

Ingela KARLSSON skådespelerska: Teaterbägaren

 

Jag rekommenderar Förklädd gud av Hjalmar Gullberg! (klicka) Den väcker uppmärksamheten på att tiggaren på gatan man ser, flyktingen som försöker finna sin tillflykt, den som man går förbi kan just vara en förklädd gud! Den uppmanar till att ej döma!

 

 

Jacek KUBITSKY psykoanalytiker

 

Du weißt zur Stunde ihn an fernem Ort
Mit dem Verstand begreifst du seine Ferne
Du weißt, es liegen zwischen ihm und dir
ein Himmel Sonne und ein Himmel Sterne
 Und doch trittst du ans Fenster immerfort

 

 

Det sägs att Kunze skrev den här dikten för sin tjeckiska väninna som senare blev hans hustru. Orden griper mig kanske därför att de direkt går till hjärtat och att de påminner mig om en episod i mitt liv. Det var någon som jag vansinnigt längtade efter medan jag gång på gång gick fram till fönstret fast personen bodde i ett annat land.

 

 

Du vet att han i denna stund är fjärran
Ditt förstånd begriper han är långt borta
Du vet, att mellan honom och dig finns
en himmel sol och en himmel  stjärnor
och ändå går du ständigt fram till fönstret

 

Lena LINDERBORG journalist, författare

 

men tag mig
med, jo gör det
till de honungsdoftande
ravinerna, till en blomstergrotta,
en djungelglänta - ja, till källan själv!
och sjunga där
för mig vackrare än
en cikada.

 

vänder stenen på dess mage
breder över mosstäcket, drar
för liten månskensgardin -
säger, ser du... vi reser nu, men kommer snart tillbaks -
ja, förrän du anar det är vi hemma igen!

 

 

Hej! Här kopierade jag två dikter från det finlandssvenska förlaget Söderströms hemsida. De är skrivna av Eva-Stina Byggmästar som är en mycket omtyckt poet i Svenskfinland.

 

Finlandssvenskarna har alltid gillat poesi. Som ett exempel kan jag nämna att det ska bli diktuppläsning den 8:e december på Lilla Teatern i Helsingfors med några av de populäraste finlandssvenska dikterna, framförda av kända skådespelare. Dit borde ni komma!

 

Azar MAHLOUJIAN författare, publicist

 

Jag befinner mig i Bombay nu, men vill garna bidra med en dikt av Ahmad Shamloo. Dikten heter Om kärlek och är från en bok med namnet Allomfattande kärlek som kom ut i 3 upplagor (senast 1999) i min översättning:

Den som säger “jag älskar dig”
är en sorgsen trubadur
som har förlorat sin röst

    Om ändå kärleken
    hade en tunga att tala med

tusen glada tofsvipor
    finns i dina ögon
tusen tysta kanariefåglar
i min hals

    Kärleken
    om den ändå hade en tunga att tala

Den som säger “jag älskar dig”
är nattens sorgsna hjärta
som söker sin måne

    Om ändå kärleken
hade en tunga att tala med

Tusen skrattande solar finns i din gång
tusen gråtande stjärnor
i min önskan
Kärleken
om den ändå hade en tunga att tala med

 

 

 

Gunnar SVENSSON poet, översättare, museichef

 

Elégie des saudades av Léopold Sédar Senghor, Senegal, president/poet, blev 95 år (1906-2001).

Jag lyssnar i djupet av mitt hjärta, hör sången, rösten från skuggorna,
längtan efter det som en gång var.
Är det den gamla rösten, droppen av blod som stiger från ålderns botten?
Mitt namn som lyfts från sin källa?
Droppe av blod eller den portugisiska senhor, smeknamnet som en sjökapten ger ibland
till en modig senegalesisk sjöman?

Fritt översatt av mig från franska, med inslag av portugisiska.
Léopold Senghor, född i Dakar, Senegal, tidigare fransk koloni. Dock hade han en droppe blod från de portugisiska Kap Verde-öarna, beläget i Atlanten strax utanför Dakar.
Sorgesång över saudades: "längtan efter det som en gång var", ordet får olika betydelse i Kap Verde, Brasilien eller Portugal. Huvudstråk: stark känsla för något länge sedan bortglömt.

 

 

Lars SÄFSTRÖM översättare

 

Den senaste dikt jag läste, var Edgar Allan Poe’s Korpen ( The Raven). Jag läste den för första gången i 12-års åldern i en gammal översättning (C.F. Petersons från 1892.) Den här gången jämförde jag hans översättning med Poe’s amerikanska originaltext och  slogs av hur väl denna gamla svenska översättning lyckats fånga den både dova och desperata tonen i dikten. En ton som förmedlar en känsla av ödesdiger, oersättlig förlust; något som grep mig redan som pojke.

 

Den mest kända översättningen av The Raven är annars Viktor Rydbergs, som finns i flera versioner, den första från 1869. Den publicerades första gången i Ny Illustrerad Tidning år 1877. Han omarbetade den senare ytterligare en gång när den ingick i Dikter (1882).

 

Viktor Rydberg, författare till Singoalla, Vapensmeden och Den nya Grottesången, behöver väl knappt någon närmare presentation. Det behöver  kanske däremot den lite bortglömde andre översättaren av The Raven, Carl Fredrik Peterson (1843-1901). Han var en svensk-amerikansk journalist och författare som 1861 som 18-åring utvandrade till USA där han deltog i inbördeskriget. Från 1870 var han verksam som journalist i bl. a. Chicago, senare som  chefredaktör för den svenskspråkiga tidningen Svenska Amerikanaren. Han utgav bland annat boken Svenskarna i Illinois (1880), var verksam som översättare, och medverkade i den svenska liberala tidskriften Budkaflen, där hans översättning av Poe’s dikt publicerades den 8:e april 1892.                                                            

Läs hela texten - klicka!                                   

 

 

Ak Welsapar författare

 

Nu är det vinter, då passar det också med en vinterdikt. Inte vilken vinterdikt som helst, utan en klassiker. Dikten Vinterhvila är vacker både i ord och språkmelodi. Skildringen av 1800-talets vintervardag är fascinerande. Då kunde en vanlig bondfamilj efter hela årets hårda arbete ”sitta i stillhet och le mot hvarann.” När jag ser vinterns bondgård och rök som stiger stilla upp från husens skorstenar, minns jag alltid Vinterhvila av Erik Axel Karlfeldt, som lämnade åt oss en dyrbar gåva – en jordnära bild av Sveriges förflutna… 

 

 

 

Nu bommom vår port och stängom vår grind

för vintervinden som rycker,

och glädjom vårt hjärta och värmom vår kind

med skämtan och kryddade drycker.

 

Bjud hjonen att komma! Nu kvinna och man

må hvila från hjordar och slagor

och sitta i stillhet och le mot hvarann

vid skogarnas dånande sagor.

 

Jag sträckt mig till ro på björnens hud

vid foten av lågande härden;

du kommer och går och ger mig små bud

från fönstret och livet och världen.

 

»Det raskar en räv i vår hasselskog,

och orrarna gunga vid knuten.»

Låt bössan hänga! Mat har vi nog,

och hönshusets haspe är skjuten.

 

»Det fryser och isen blir hård som stål

på viken i ryssjornas vakar.»

I morgon, min vän, går jag ut och slår hål

och bringar dig bukiga lakar.

 

»Det glittrar på skaren och stormen är slut.

På vinden stå våra skidor.»

I morgon kanhända fara vi ut

längs bergens bolstrade sidor.

 

I morgon, kanhända; nu hvila vi ut.

Jag löser mitt starkhetsbälte

och lägger mig själv för din fot som tribut,

en sömnig och håglös hjälte.

 

Jag stred för mitt hus, för dess folk och fä

vår, sommar och höst utan hvila.

Nu vill jag slumra loj på ditt knä,

som Simson sov hos Delila.

 

 

toma.gergely@kultur.stockholm.se