Ja, på initiativ av dåvarande chefen för IB, Barbro Ejendal, och med medel från Nordisk kulturfond gjorde jag en kartläggning av de fyra nordiska biblioteken för mångspråkig biblioteksverksamhet. Syftet var att undersöka möjligheterna till ett samarbete på två områden, inköp och katalogisering. Jag intervjuade nyckelpersoner vid Statsbiblioteket/Invandrerbiblioteket i Köpenhamn, Det flerspråklige biblioteket i Oslo, Ulkomaalaiskirjasto-Invandrarbiblioteket i Helsingfors samt Internationella biblioteket i Stockholm. Under tiden förde jag också kontinuerlig dialog med cheferna på respektive bibliotek.  Katalogiseringsfrågor diskuterades dessutom i en svensk referensgrupp bestående av representanter från SSB, IB och BTJ.

 

Vad som slog mig allra först var de olika benämningarna för denna verksamhet. I Norge och Finland, som traditionellt har haft och har flera officiella språk (och som därför också bedriver språkpolitik), talade man om språkliga minoriteter. I Danmark talade man om etniska minoriteter. I Sverige talade man om de olika språken i kategorier som huvudspråk, skolspråk, nationella minoritetsspråk och invandrarspråk. 

 

IB är störst, bäst och vackrast! I Danmark fungerar biblioteket enbart som lånecentral och är administrativt knutet till Århus stadsbibliotek. I Norge är verksamheten integrerad med Deichmanske biblioteket och i Finland med Helsingfors stadsbibliotek. Ingen av dem har egna lokaler, regelbunden programverksamhet eller så  språkkunnig personal och omfattande mediebestånd som IB. Tittar man på statistiken är skillnaderna uppenbara, alldeles klart till IB:s fördel.  

 

Tanken var att man till exempel inte skulle behöva katalogisera en och samma bok fyra gånger. Med en gemensam katalogiseringscentral skulle man kunna dela arbetet och rationalisera det. 21 av samtliga språken var gemensamma, dvs. alla fyra biblioteken köpte böcker på dessa språk.

 

Det visade sig dock att det skulle behövts omfattande justeringar i katalogiseringsarbetet, eftersom biblioteken katalogiserade böckerna på väldigt olika nivåer. Några nöjde sig med de mest elementära uppgifterna, andra gjorde fullständiga katalogiseringar. Dessutom var alla bundna till sina nationella katalogiseringsregler. Romaniseringen av språken som skrivs på ett annat alfabet än det latinska varierade också stort. Alla följde vissa givna grundregler, men av praktiska skäl hade man också skapat egna lösningar. Ett exempel var romaniseringen av rysk kyrillisk skrift i Finland: på grund av den långa gemensamma historien hade man varit tvungen redan i slutet av 1800-talet att utveckla ett sätt att romanisera ryska, och det användes fortfarande. De övriga språken som skrivs med kyrillisk alfabet romaniserade man däremot på ett annat sätt.

 

När det gäller medieförvärv föreslog jag ett gemensamt leverantörsregister och inrättande av en nordisk arbetsgrupp & nätverk för förvärv. Tanken var att man skulle hjälpas åt i sökandet av medier på de ”svåra” språken, där det inte fanns utarbetade inköpskanaler, liksom att vissa smala titlar kunde cirkulera mellan biblioteken.

 

Utbildningsfrågor och fortbildning var också något som alla hade behov av. Därför föreslog jag gemensamma studie- och temadagar.

 

Det har nu gått några år och den snabba tekniska utvecklingen har kanske ändrat en del av förutsättningarna. Samtidigt är vissa språkgrupper trots allt relativt små, och en samordning på någon nivå borde enligt min mening gagna både biblioteken och användarna. 

 

Jag började min bibliotekariebana vid Tensta bibliotek, där jag arbetade både på barn- och vuxenavdelningarna och svarade för den finskspråkiga delen av verksamheten. Jag stannade 13 år och känner fortfarande att en del av mina rötter finns där. 1989 blev jag internationell bibliotekarie vid Tal- och punktskriftsbiblioteket, där jag nu har en halvtidstjänst. På Tpb har jag köpt in och producerat talböcker på 43 språk. Förvärven har långtifrån svarat på behoven och varit sporadiska beroende på tillgången – den ser väldigt olika ut i olika delar av världen. Och de flesta av de länderna som våra invandrare kommer ifrån har inte kommit in i "Daisy-eran" och varit ordförande i dess mångkulturella grupp nästan tio år (drygt tio år låter förfärligt mycket!).

 

Jag har också varit aktiv i Svensk biblioteksförening och varit ordförande i dess mångkulturella grupp drygt tio år. Under åtta år var jag delegat i IFLA:s sektion för mångkulturell biblioteksverksamhet och fick då god inblick i hur man arbetar med mångfalds- och flerspråkighetsfrågor i andra länder.

 

Min prosalyriska berättelse Vid lärkvatten (2003) kan också sägas vara en kartläggning, fast av ett helt annat slag. Lärkvatten är namnet på min hemby i norra Savolax. I mycket löst sammansatta bilder har jag skrivit om sju systrar som lever i en ålderdomlig miljö vid en grumlig sjö. De växer upp i samklang med naturen och det tar tid innan de kan frigöra sig från varandra. I deras grannskap lever många märkliga människor.

 

När jag var barn tyckte jag inte att platsen var det minsta egendomlig. På långt avstånd kan jag nu se hur denna by inte liknade något annat. Där bodde romer, som alltid gick klädda i sina traditionella kläder och talade ett språk jag inte förstod. Och där fanns ett stort antal karelska familjer, som efter kriget tvingats lämna sina hem och bosätta sig runt om i landet. Många av våra grannar kom från Fjärrkarelen, och jag förstod inte heller deras språk. De lagade piroger och andra maträtter som vi inte kände till, de sjöng vemodiga sånger om det förlorade Karelen och om sin längtan tillbaka. Med karelarna hade byn också fått en ny kyrka. Varje lördag kväll klingade både de lutheranska och de grekisk-ortodoxa klockorna över byn. Inom statskyrkan fanns dessutom en inflytelserik väckelserörelse, vars ledare bodde i byn. De som tillhörde rörelsen använde speciell klädedräkt: kvinnor bar svart långkjol med en svart eller mörkblå jacka som överdel. På huvudet hade de en mörk duk, som var dekorerad med blåa ränder längs kanten. Männen klädde sig i grå kostym och långskaftade stövlar. Kavajen var dubbelknäppt och nedre delen av bakstycket var klippt i flikar så att det såg ut som kragen i en traditionell prästdräkt.  

 

När jag tänker på hur livet såg ut i min by inser jag hur naturligt det var för mig att börja arbeta med flerspråkighet och mångfald. Det var i sådana miljöer jag kände mig hemma.

 

 

Sjön ligger faktiskt inte i Karelen, förlaget har misstagit sig. Däremot bor det karelare kring sjön. Eftersom man i Sverige egentligen inte känner till andra finska landskap än Karelen – tack vare Edith Södergran och Harry Martinsons Aniara – använder man namnet även då det inte stämmer. Karelen har blivit en mytisk plats, som både finns och inte finns. 

 

Mina minnen finns och de är dyrbara. Minnen från barndomen blir starkare ju äldre man blir, det gäller nog oss alla. Förr eller senare försöker man se linjerna i sitt liv och hitta den berömda röda tråden. Men min identitet är svår att fånga, den är mångfacetterad och flyr så fort man försöker ta tag i den. Jag föddes till en vandrare och passade illa i den bofasta miljön. Jag flydde så fort jag kunde, och har sedan dess försökt se och uppleva världen på ett sätt som passar mig bättre.

 

Litterär gestaltning är en utbildning för skrivande människor. Det är en distansutbildning med ett antal obligatoriska seminarier och sammankomster och finns sedan 1996 vid Göteborgs universitet. Man läser varandras texter, samlas kring dem, och får vägledning i sitt eget skrivande. Antagningen är vartannat år och det finns 12 platser. Deltagarna skriver (och talar!) nynorsk, bokmål, danska och svenska. Trots att det ibland är mycket svårt att förstå vad kamraterna säger är den språkliga mångfalden väldigt inspirerande.  

 

 

toma.gergely@kultur.stockholm.se