”Var pratas acholi?”

Tamás Gergely har jobbat på IB länge, även under den tid då IB var ett depåbibliotek med namnet Invandrarlånecentralen (ILC). Nu går Tamás i pension och innan han lämnar oss har han intervjuat sig själv om sina år på IB.







Hemsidans ansvariga, Elisabet Risberg bad mig att göra en intervju med dig för att du slutar nu och är vår veteran, som har sett mycket under alla dessa år

Tamás Gergely: Ja, jag var med från början. Även lite innan, när vi kallades för Invandrarlånecentralen (ILC). Jag hann jobba tillsammans med Ulla-Britt Siebolts och Kristina Landerud, de två som skapade IB:s bestånd.

En bra grund att bygga på…
I början jobbade de efter Cajsa Wargs recept: ”man tager vad man haver”. De samlade ihop det som fanns på olika bibliotek i Stockholm med omnejd. Efteråt började de köpa mer systematiskt. Men det är svårt att köpa litteratur på andra språk om man inte har språkkunskaper. Det handlade om hundra språk och personalen bestod av fem personer.

Idag har IB ca 30 anställda som pratar cirka 25 språk. De största språken har egna ansvariga, som köper och sköter om bokbeståndet. Därför undrade jag hur vi skulle kunna förbättra situationen om vi delades upp, om våra kunskaper spreds över hela Stockholms stadsbibliotek, som det under en period planerades för. Jag tänker alltid mycket konkret. Om en låntagare behöver hjälp med ungerska till exempel, då ringer den som tjänstgör bakom disken i nuläget till mig, jag är där inom två minuter och hjälper till. Men om jag sitter i Husby t. ex. eller Skärholmen, då kan jag inte springa till plan 2 på IB, där det ungerska beståndet står.

Har du även andra ”konkreta funderingar”?
Ja, min empati är kanske utöver det vanliga. Jag kan föreställa mig hur en bibliotekarie ”på fältet” som sysslar med "invandrarlitteratur" känner sig när någon frågar efter böcker på ett visst språk. Ryska till exempel. Enligt våra nuvarande direktiv bör alla folkbibliotek ha ett grundbestånd av litteratur på de språk som talas och läses i kommunen, litteratur som går att få tag på inom Sverige. IB:s uppdrag är att komplettera, i form av depositioner eller enstaka titlar, med det som biblioteken inte kan få tag på. Men, i de flesta fall kan bibliotekarien inte ryska, kan inte lika många ryska författare som vår specialist på IB. Dessutom, de flesta av låntagarna har inte litteraturen i lillfingret. De står alltså framför datorn, framför IB:s hemsida och vet inte vad de ska önska som komplettering. Inte ens länsbiblioteken kan ha ett likadant grundbestånd som vi har…

Hur var det med dina språk?
Det finns inga problem med ”mina” språk. Mitt första språk är ungerska, som vi pratade hemma – jag är ungrare ifrån Transsylvanien, Rumänien. Ungerska pratar vi hemma, min fru är ungerska, min son har lärt sig att vi pratar ungerska i hemmet. Både jag och min fru är utbildade i ungerska, vi försöker att vara à jour även med dagens bokproduktion på det ungerska, trots avståndet. Jag skriver prosa – på ungerska även idag. Tack vare den inte så länge sedan avlidne Miklós Gulyás har jag ärvt ett bestånd i gott skick, det var bara att fortsätta. Tyvärr har vi begränsad magasineringsplats, vi gallrar lika mycket som vi köper.

Rumänskan är ett nästan lika stort bokbestånd som ungerska, och där behövdes en kraftig ”renovering”. Böckerna var i dåligt skick vad det gällde papperskvalitén. Dessutom hade de diktaturens prägel på sig innehållsmässigt, det blev ett ganska hårt arbete att ”renovera”. Vi har satsat mycket på barnavdelningen till exempel. Många gånger tänker jag på att ett rumänskt barn har tillgång till flera och vackrare böcker här, tack vare vårt bibliotek än vissa av de som lever i landet men inte har pengar att köpa böcker för. Bibliotekssystemet är inte lika brett där som här.

Albanskan har jag ärvt ifrån en annan kollega som inte heller pratade språket, men vi hade en utomordentligt bra hjälp genom en leverantör, vars man kom ifrån Kosovo. Albanska har få låntagare som bor i Stockholm, till biblioteken ute i landet skickar vi mestadels barnböcker.

Det är så intressant hur en språkgrupp ändrar sina vanor. Till exempel: för tjugo år sedan hade vi svårt att skicka depositioner på albanska eftersom efterfrågan var så stor. Idag har intresset minskat. I de flesta fall är det den första generationen som läser. Och lånar. Efter en tid tappar de aptiten på att läsa mycket. Eller i alla fall att läsa på modersmålet, jag vet inte, jag är amatörsociolog. Jag bara iakttar, och älskar att prata med låntagarna, samla information den vägen. Jag gillar egentligen inte utlåningsapparaterna för att de omöjliggör kontakten mellan låntagare och bibliotekarie. Man förlorar så mycket…

Har riktiga sociologer hittat er?
Vad jag vet var det en person som studerade i Borås, som blev nyfiken på oss, rättare sagt på hur sökdatorerna fungerar och används hos oss. Jag tyckte och tycker fortfarande att biblioteket är en guldgruva för de som vill analysera hur invandrarna lever. Hur de läser, tänker. För även om vi så vackert kallas för ”internationella” biblioteket, är vi ett bibliotek som servar mestadels invandrare. Vi har böcker på hundra språk.

Finns det annat också som du ville att det ska vara annorlunda?
Ja, jag hade mina drömmar. När vi öppnade trodde jag att ett bibliotek mitt i huvudstaden ska vara ett kulturcentrum, att vi skulle samarbeta med Sveriges radio, SVT, Kulturhuset, osv, på så sätt att vi servade dem med böcker och med information. Det blev inte så. Vi har blivit ett renodlat folkbibliotek, ett bra folkbibliotek, vi var även ”Årets bibliotek” en gång, men inget ”internationellt” bibliotek. Det var min dröm, men kanske drömde jag för stort.

Men du kunde använda dina journalisterfarenheter…
Det stämmer. När ”VIB”-ben, vill säga Internationella bibliotekets hemsida startades, kom vi på att det fanns utrymme för mer än katalogen och nyhetsbrevet. Jag har tänkt så att alla som hamnar på vår hemsida, först och främst bibliotekarier som beställer depositioner ifrån oss via hemsidan, men även låntagare och andra sorts läsare, ska få någonting att läsa. Tre frågor och tre svar om böcker, författare, översättare. Det gick bra, mestadels i början. Kokboken, som även den finns på hemsidan, var populär, och även den är ”internationell”.

Vad händer med alla dessa ”dina”…?
Vet ej. Vet ingen. Biblioteket står inför en omstrukturering. Beståndet och personalen delas organisatoriskt, det blir nya arbetsuppgifter. Jag vet bara att detta bibliotek med sina 200 000 böcker på 100 språk är ett underverk – sånt finns ingen annanstans. Jag förstår att i och med att samhället förändras, ändrar man på biblioteket också, men jag tänker att vårt bibliotek inte står i vägen för integrationen, tvärtom, vårt bibliotek hjälper en sådan process. Jag hoppas att det ska finnas även i fortsättningen.

En sista fråga…

Jag vet, alla frågar mig nu – vad ska jag göra som pensionär? Svaret är: jag ska vila mer, läsa mer, skriva mer. Kanske blir det flera prosatexter, eventuellt längre än de nuvarande, i framtiden…

Jag måste ställa en fråga till: ditt roligaste minne om IB…
Det var första dagen. Invigningsdagen. Vi väntade på drottning Silvia och oroade oss lite grand. Vad skulle kunna hon fråga till exempel och kommer vi att kunna svara på hennes frågor? Vår kollega, Regina som blev drottningens guide, stod framför språklistan som vi hade på plan två. Nummer ett på den listan var språket acholi. Som vi bara hade några få böcker på och som vi inte visste mycket om. ”Om drottningen frågar var acholi pratas…?”, sa Regina. Vi sprang upp till plan 3 för att kolla i vår språkatlas. Där stod det att acholi pratas i Uganda. Okej.

Drottningen anländer, de går runt, hon tittar och stannar till slut framför språklistan…som drottningen noggrant kollar och frågar: ”Var pratas acholi”?...

Frågor ställda och besvarade av Tamás Gergely
(Detta blir Tamás’ sista intervju på VIB-ben, du kan läsa en del av tidigare intervjuer på IntervjuArkiv.)