Indisk, arabisk och persisk musik

Modalitet
Modal musik inom utomeuropeiska musikkulturer brukar traditionellt beskrivas som:
- inga växlingar mellan tonarter som i den västerländska musiktraditionen, ingen harmonik eller polyfoni i egentlig mening – endast en melodistämma med ackompanjemang.
- musiken är uppbyggd kring ett antal toner i en bruksskala – ett modus – där tonernas inbördes förhållanden och relationer hela tiden är desamma p g a frånvaron av tonartsmodulation.
Den indiska, arabiska och persiska konstmusiken delar dessa karaktäristiska egenskaper för modala musikformer men skiljer sig åt på många andra sätt.

Indisk konstmusik

Den indiska konstmusikens rötter går tillbaka till Vedaböckernas sånger och hymner (ca 2000-1500 f Kr). Även Bhakti-rörelsens sånger och poem har bidragit (ca 400 f Kr – 1700 e Kr). Ariska folkgrupper har under olika omgångar invaderat och satt sin prägel på kulturen, kastsystemet kan ha sin uppkomst här. P g a geografin har erövrare alltid haft svårare att tränga ner i Sydindien där en kultur med färre drag utifrån finns bevarad. I både norr och söder är musiken till stora delar muntligt traderad, stora inslag av improvisation enligt ett fast regelsystem tillämpas, eleven lär av sin lärare. Man brukar dela in den tidiga musikhistorien i tre perioder:

Den vediska perioden med hymner och religiösa texter (ca 1400-500 f Kr)
De tidiga klassiska teoretikerna (ca 200-1200 e Kr)
Den medeltida perioden (ca 1200-1500 e Kr)


Musiken byggs upp av två huvudelement, raga och tala:

- Raga eller raag: modus – ett tonförråd av 5 – 7 toner där tonerna har olika vikt och betydelse, dessutom ingår oftast melodiska mönster som hör till denna särskilda raga, även speciell intonation och betoning av specifika toner kan förekomma.
Vadi och samvadi, två toner med extra stor betydelse betonas extra i ett framförande.
Sruti, ett mikrointervall, används också (22 st i en oktav)
Ragas delas in i olika skaltyper (melas) efter sina olika karaktärer (morgonraga, kvällsraga, känslokaraktär, även efter årstider). Detta utgår från rasa-teorin med nio olika sinnestillstånd. Olika indelningar finns i Nord- respektive Sydindien.

- Tala eller taal: rytmiskt grundmönster eller rytmcykel som delas in i olika undergrupper (angas), vanliga i norr är t ex teental 16 slag (4+4+4+4) eller ektal 12 slag (4+4+2+2), i söder adi tala 8 slag (4+2+2 ), khanda capu tala 5 slag (2+3 slag).

Runt detta byggs ett till stora delar improviserat framförande med många fastlagda regler. Srutis och gamakas (samlingsnamn för ornament) används för tolkning och expressivitet. Stränginstrumentet tanpura spelar borduntoner som ackompanjemang genom hela framförandet.

Ett framförande består oftast av två huvuddelar:

- Alap eller alapana: frirytmisk inledning där ragans tonförråd med tonernas inbördes relation och betoning presenteras genom improvisation (raga utan tala)

- Gat (Nordindien), i Sydindien oftast en kritikomposition: avsnitt med en förkomponerad del i en särskild raga med en särskild tala (raga med tala)

De vokala formerna har utvecklats först, de instrumentala formerna har sedan tagit upp liknande uppförandepraxis. Detta gäller för hela den indiska konstmusiken.

Vanliga instrument inom den indiska konstmusiken:

Vina - stränginstrument av olika typer, t ex rudra vina av stavcittratyp (Nordindien) och chitravina som är en typ av lutinstrument (Sydindien)

Sitar, surbahar, sarod - stränginstrument av lutatyp (Nordindien)

Shenai (Nordindien), nagaswaram (Sydindien) - oboeliknande blås-instrument

Bansuri - bambuflöjt

Sarangi - stränginstrument som spelas med stråke (Nordindien)

Violin (Sydindien)

Tablas, pakhavaj - trummor (Nordindien)

Mridangam, tavil - trummor (Sydindien)

Tanpura - lutinstrument för att spela borduntoner, endast öppna strängar används

 

Nordindien : olika stilar inom den hindustanska traditionen

Dhrupad
Den äldsta nu levande stilen inom hindustansk musik är dhrupad, som har relativt få utövare idag, men ett större intresse verkar vara på väg. Dhrupad kan härledas till 1300-talet och var från början tempelmusik. Dhrupad fick sin höjdpunkt på 1500-talet vid mogulkejsaren Akbars hov. Mian Tansen var viktig för utvecklingen av dhrupad, olika gharanas ("skolor" inom hindustansk musik) härleder sin historia tillbaka till honom. Sångstilen är hövisk och värdig i ett långsamt tempo i lågt register. Ett mycket ingående och långt alapavsnitt och en viss typ av glissando är kännetecknande för dhrupad. Nästan uteslutande män praktiserar dhrupad, texterna är religiösa och handlar ofta om Krishna. Även teman om olika årstider kan förekomma, tidigare förekom även prisandet av olika härskare. Språket är oftast hindi eller ibland sanskrit. Sången ackompanjeras av förutom bordunen av en pakhavaj (dubbelskinnstrumma).

Instrumental dhrupad framföres på en vina eller bin (stavcittrainstrument) men är mycket ovanligt idag.

En närbesläktad stil med dhrupad är dhamar.


Khyal
Khyal är den mest utbredda formen av nordindisk klassisk musik idag, och framförs av både män och kvinnor. Khyal utvecklades ur dhrupad under 16- och 1700-talet under muslimskt inflytande. Både dhrupad och khyal behandlar dock hinduiska traditioner i texterna.

Khyal är en betydligt mer melismatisk sångstil än dhrupad och tillåter mer utsmyckningar och ornament. Alapavsnittet är oftast betydligt kortare, men man utvecklar istället gatavsnittet mer, vilket ofta indelas i en långsammare del (bara khyal) och en snabbare (chhota khyal), ofta även med olika talas som spelas på trumparet tablas. Religiösa såväl som mer världsliga texter förekommer.


Thumri
Under 17- och 1800-talet utvecklades thumri som en "lättare" klassisk form ur khyal, även den ragas som anses "lättare" används här. Även toner som egentligen inte hör till den valda ragan får förekomma som betoning och ornament. Rena kärlekstexter är vanligt, vilka dock ibland "maskeras" som religiösa. Även texter från en bhajan (religiösa sånger härstammande från bhakti-rörelsen) kan förekomma.

Stilar som liknar thumri är:

Dadra – stil som används främst till dadra tala (6 slag)

Ghazal – sjungs på urdu i pushto eller dipchandi tala (14 slag)

Dhun – liknar thumri men baseras på olika folkmelodier eller populära sånger


Instrumentala former av khyal och thumri har sin motsvarigheter i gat respektive dhun. Alapdelen har här om den utvecklas mer ingående vissa likheter med alap i dhrupad.

Musikexempel:

 North India: Dhrupad and Khyal
North India: vocal music (dhrupad, khyal)  Auvidis/Unesco D 8076


Ustad Zia Mohiuddin Dagar (dhrupad)  Amigo AMCD 906


Lakshmi Shankar: Evening concert (khyal, thumri, bhajan)  Ravi Shankar Music Circle RSMC-D-102 


Nishat Khan & Irshad Khan: Rag Bhimpalasi, Rag Tilak Kamod (khyal, thumri)  Nimbus NI 5233

 

Sydindien : olika stilar inom den karnatiska traditionen

Den sydindiska konstmusiken har fortfarande starka rötter i tempeltraditionen, den nordindiska har i jämförelse blivit mer "världslig". I Sydindien märks dessutom få muslimska drag, i norr har de olika erövrarna satt tydligare spår.

Den karnatiska musiken har nedtecknats i form av kompositioner i högre grad än i norr, kanske p g a en mer systematisk musikundervisning. Man hänvisar här oftare till komposition och kompositör, redan på 600-talet fanns i Sydindien ett utvecklat notsystem.


Kriti
Den största delen av kompositioner i den karnatiska traditionen är kritis. De utvecklades under 1400-talet ur kirtanas. Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet kom tre viktiga kompositörer fram - Tyagaraja, Dikshitar och Sastri - som dominerar mycket av kriti-repertoaren än idag.

Texterna är religiösa, en del av kompositionen fungerar ungefär som en "refräng" som återkommer.

Vokaltekniken skiljer sig en del från den i hindustansk musik, i den karnatiska musiken är t ex kampitas – en slags skakning av tonen – ett vanligt ornament.

En kritikompostion är mer genomkomponerad än kompositionerna som förekommer i den hindustanska traditionen, men improvisation förekommer även här. Oftast föregås själva kritkompositionen av ett alapanaavsnitt, ibland ett väldigt kort men även längre och utförligare varianter finns.

Instrumentala versioner framförs på samma sätt som de vokala, samma texttolkande ornament eftersträvas.


Ragam-tanam-pallavi
Ragam-tanam-pallavi har formmässiga likheter med de instrumentala varianterna av khyal och thumri i hindustansk musik, detta är den mest genomimproviserade formen inom karnatisk musiktradition med ett långt och utvecklat alapanaavsnitt.


Tanam
Speciell genre för det sydindiska stränginstrumentet vina. Tanam är en sammanställning av 5 småstycken i 5 olika ragas för att genom improvisation framvisa möjligheter, likheter och olikheter i dessa ragas. Ingen tala spelas, endast en puls.


Varnam
En konsert kan ofta inledas med en varnam, som kan ses som en slags övnings- eller uppvärmningsstycken komponerad i en raga som ger tillfälle till improvisation. Kompositionsmässigt är de enklare uppbyggda än kritis.


Tillana, Javali
"Lättare" genrer inom sydindisk konstmusik, en tillana är ett kort stycke på ca 4-5 minuter som oftast accelerar med klimax mot slutet, javali är ett konsert- eller dansstycke. Bägge dessa former används ofta för att avsluta en konsert på ett lättsamt sätt.

Musikexempel:


Inde du Sud – Anthologie de l’Inde du Sud par L Subramaniam(4 CD) Många olika genrer  Ocora C 590001/2/3/4

 
Ramnad Krishnan: Music of South India ; songs of the carnatic tradition (Kriti, ragam-tanam-pallavi)  Elektra/Nonesuch 972023-2


Music from Madras: Ravikiran plays chitravina (Kriti, tanam m.m.)  Nimbus NI 5639

 
K S Gopalakrishnan: Carnatic flute (Kriti, tillana, varnam, bhajan)  Wergo SM 1502-2


Sheik Chinna Moulana: Nadhaswaram (Kriti, bhajan)  Wergo SM 1507-2  


Indisk folkmusik

Indien består av ett stort antal befolkningsgrupper med sammanlagt över 1 miljard invånare. Gond och Muria är exempel på två ursprungsbefolkningar som fanns i Indien före den ariska invasionen. Mycket av folkmusiken är modal och använder sig liksom konstmusiken av ragas eller någon liknande modal struktur som grund men utan mycket av konstmusikens regelsystem. Annan folkmusik kan t ex ha mer polyfona drag utan modalitet, även sång på kvartsavstånd är vanligt. Folkmusiker framträder traditionellt vid olika religiösa ceremonier, ritualer och familjefester o d. Instrument från folkmusiken används även inom konstmusiken, t ex bansuri (bambuflöjt) och sarangi (stränginstrument som spelas med stråke).

Musikexempel


Inde – Rajasthan : Musiciens professionnels populaires  Ocora C 580044


Folksongs and dances from India  ARC Music EUCD 1518


Rajasthan : Kohinoor Langa Group: Music from the desert nomads  World Network 58.396


Sufismen i Indien/Pakistan

Konstmusiken i Pakistan är i stort identisk med de nordindiska khyal- och thumriformerna. Qawwali är en "lättare" musikform som är förknippad med sufismen i Pakistan och norra Indien, sufismen har anor tillbaka till 1000-talet i Pakistan. Qawwali har hämtat mycket av sin prägel från de nordindiska formerna khyal och thumri samt ghazals – en form liknande thumri men har kärlekstexter på urdu som tema. Qawwali har dock religiösa texter.

Det tematiska materialet är poem som utgör grunden som sedan bearbetas och improviseras runt. De vanligaste instrumenten är trumparet tablas och harmonium – en portabel orgel med blåsbälg som skötes med ena handen - samt handklappningar och responsorial sång från ensemblen. Från början var qawwali en musik för sufibrödraskapet och religiösa sammankomster men framförs idag även vid världsliga sammankomster som bröllop och rena konserter.

Musikexempel:


Flight of the soul – qawwali from Pakistan  Wergo 15342


Nusrat Fateh Ali Khan: The last prophet  Real World CDRW 44

 
Abida Parveen: La rencontre: visal  World village 479010

 
Sabri Brothers: Jami Piranha  CDPIR 1039


Bollywood

Mycket av populärmusiken i Indien sprids genom filmen. Indien har en mycket omfattande filmindustri och musiken som ingår i filmerna har en mycket integrerad roll, ibland kan en sång på ett avgörande ställe i filmen vara en förlängning och utveckling av dialogen. Den indiska filmen har tagit stort intryck av den traditionella indiska teaterformen parsi där man inte gör någon åtskillnad mellan drama, musikal m m, vilket också filmen tagit fasta på. Sångerna ses som en integrerad del av dialogen och använder inslag från populärmusik, folkmusik och klassisk musik. En sång kan innehålla många olika stilar samtidigt. På 1940-talet var filmstjärnorna ofta sångerskor som själva framförde sångerna, men senare började man använda mimteknik till ett redan inspelat soundtrack. Ofta släpps musiken på skiva några veckor innan premiären för att dra publik till biograferna.

Musikexempel:

The rough guide to Bollywood legends : Asha Bhosle
Asha Bhosle : Bollywood diva : action, suspense & romance  World Music Network RGNET1131CD


Lata Mangeshkar: The greatest filmsongs of Lata Mangeshkar  Nascente NSCD088

The rough guide to Bollywood legends : Mhd. Rafi
Mohd. Rafi: Vocal artistry from the king of Bollywood  World Music Network RGNET1133CD


Arabisk musik

Den arabiska musiken spreds med islam fr o m 600-talet och bidrog till en gemensam, konstmusiktradition med lokala varianter i de olika erövrade områdena. De olika folkmusiktraditionerna är dock oftast mindre påverkade och har fortfarande i vissa fall inslag som härrör från förislamisk tid. Musiken tillhör de främsta konstarterna i arabvärlden och till detta hör begreppet tarab (=ung extatiskt andligt tillstånd).

Det finns många möjliga influenser till utvecklingen av den arabiska musiken. Karavansången med rytmen grundad i kamelens fotrörelser, religiösa sånger, krigssånger och qasidan – långa dikter från ca 500-talet – kan ha haft inflytande. Fortfarande kan man finna vissa av ovan nämnda drag i äldre typ av koranläsning. Tartel – den oackompanjerade sångrecitationen – ligger också till grund för konstmusiken. Kringresande musiker från Persien och det bysantinska riket gav från 200-talet influenser, bl a kom den arabiska musiken att införliva vissa instrument från Persien, t ex tanbur (långhalsluta), zurna (skalmeja) och chang (harpa).

Den Abbasidiska dynastin ersatte genom ett uppror den Umayyadska år 750 och kalifatet flyttades från Damaskus till Bagdad. Umayyaderna bildade ett nytt kalifat i Cordoba som nyligen erövrats av islam och en regelrätt tävlan utbröt på kulturens område. Idag talar man fortfarande om en västlig tradition (Maghreb med Marocko, Algeriet, Tunisien) – där bl a en särskild arabisk-andalusisk tradition bevaras – och en östlig (Libyen, Egypten och länderna österut, även i Turkiet och Centralasien har olika stilar utvecklats) I Marocko finns idag det tydligaste exemplet på den västliga traditionen som generellt använder kortare motiv och fraser och är mindre melismatisk än den östliga stilen. Från 1200-talet sker en inbromsning av den arabiska musikens utveckling och för islams utbredning som helhet.

Grunden för den arabiska konstmusiken är maqam – ungefär motsvarigheten till raga i den indiska konstmusiken – modala strukturer med särskilda intervallförhållanden och melodiska förlopp. Över hundra finns men de delas in i 12 grundmaqam. Dessa kopplas liksom indiska ragas till kosmos, olika sinnestillstånd, elementläran m m. Olika maqam är karaktäristiska för olika delar av arabvärlden. Musikteoretiskt har man kommit fram till sjutoniga oktavskalor med hel- halv- och trekvartstoner. Genom översättning av de antika filosoferna till arabiska (ca 800-talet) fick man även tillgång till grekisk musikteori som sedan spreds till Europa. Som utgångspunkt för musikteorin hade man ouden – den arabiska lutan – på vilken man kunde härleda olika oktavskalor för indelningar av olika maqam. Ouden påstås ha anor ända tillbaka till sumerer och babylonier.

Maqam kan vara förkomponerade sånger men kan även vara fritt improviserat utifrån ett melodiska mönster och i en särskild metrisk rytmik – iqa (ung motsvarande tala i indisk musik).

Taqsim är ett frirytmiskt mer sekulariserat improviserande i ett visst maqam (ung motsvarande alap i den indiska musiken), kopplat till den vokala berättande traditionen och även besläktat med den gregorianska musiken. Ofta kan ett taqsim vara en inledning som föregår ett avsnitt med samma maqam i en viss iqa. Taqsim kan även förekomma självständigt.

I hela arabvärlden är svitformen vanlig med ett taqsim som inledning till ett förkomopnerat maqam i en viss iqa varefter fler taqsim och maqam kan byggas på. Ett taqsim börjar ofta med kortare fraser som presenterar de olika motiv och fraser detta maqam bygger på. Efter hand utvecklas genom improvisationen längre fraser och melodimönster som bearbetas och utvecklas vidare.

Arabisk konstmusik är en gehörstraderad musik som genom notskrift endast fångar grova melodiskelett, för inlärning finns en slags verbal notation där man återger uppförandepraxis, tonhöjd, ornament m m. Den vokala traditionen ligger till grund för den instrumentala, ibland kan man höra pauseringar i instrumentalmusik som härrör från vokalmusikens andningspauser.

Vanliga arabiska instrument är:

Oud - luta

Qanun - cittra

Rebab - stavfiddla (inte så vanligt inom konstmusiken)

Darbuka - handtrumma

Ney - kantblåst flöjt

Tanbur - långhalsluta

Tar, Def - ramtrumma av tamburintyp

Raita – oboe

Ouden är förmodligen det viktigaste instrumentet inom den arabiska musiken, inom konstmusiken har den alltid haft en mycket viktig funktion. Idag finns ett antal olika traditioner och den är också ett viktigt solistinstrument. Munir Bashir (1930-1997) var en av de stora nydanarna som utvecklade oudspelet bort från vad som många menade var ett stagnerat uttryck för ackompanjemangspel till ett friare solistiskt uttryck. Man brukar räkna Munir Bashir till "Bagdadskolan" men han var inte främmande för att ta intryck av andra stilar, även musik utanför den arabiska kulturen. Detta gäller även andra oudspelare idag, t ex Anouar Brahem, som ibland tydligt utvecklar den arabiska musiken egenart, men ibland även gör utflykter och anammar uttryck från andra musikformer som jazz och västerländsk konstmusik. Said Chraibi är en musiker från Marocko som utvecklar den arab-andalusiska traditionen.

Musikexempel:


Munir Bashir: Meditations  Inedit W 260071


Anouar Brahem: The astounding eyes of Rita  ECM 2075


Said Chraibi: La clef de Grenade  Institut du monde arabe 321038


Syre : Muhammad Qadri Dalal: Maqamat insolites  Inedit W 260105


Le luth des virtuoses  Virgin France 724385089121 

Wasla är en musikform som idag mest utövas i Aleppo i Syrien. Muezziner kallar till bön m m i moskéerna, men de kan också vara personer som bevarar en speciell tradition av både religiösa och världsliga sånger och hymner. Repertoaren är i svitform, sammanfogade av olika sånger på ett särskilt sätt, man lägger också in instrumentala mellanspel som t ex taqsimimprovisationer.

Musikexempel:


Sabri Moudallal: Chants sacrés et profanes de Syrie  Blue Silver/Institut du monde arabe REF 303

 
Aicha Redouane: Arabesque vocals: proche-orient  Institut du monde arabe 321015
 

Umm Kulthum
Under 1940- och 50-talet växte en ny typ av arabisk vokalmusik fram där inslag fanns från både folk- populär- och konstmusik. Under inflytande bl a från tidens filmmusik användes en västerländsk stråkorkesterbesättning istället för det arabiska stråkinstrumentet rebab. Umm Kulthum blir den stora stjärnan under flera decennier. Många kompositörer i arabvärlden – bl a Mohammad Abdel Wahab – har skrivit musik för henne. Andra sångerskor i liknande tradition är Asmahan och Fairuz. Svitformen är också här vanlig, orkestern utför ofta introduktioner och gör olika mellanspel mellan de olika delarna.

Musikexempel


Umm Kulthum: Ela arafat Allah  Sidi: 94 SDCD 01B56


Asmahan & Farid  Baidaphon BGCD 602


Cairo Road: Great singers of the Arab world  Nascente NSCD 080

Nouba
I Maghreb finns en bevarad andalusisk-arabisk musiktradition som sträcker sig tillbaka mer än tusen år. Denna musikform har sitt ursprung i 800-talets miljö där musikern Ziryab utövade stort inflytande. Han var elev till en av de främsta inom Bagdadskolan men emigrerade till Cordoba och det nya kalifatet där, och en speciell musiktradition uppstod. Dagens tradition grundlades under 1700-talet av kvarvarande texter och material som bevarades och systematiserades. Endast 4 fullständiga noubas av totalt 24 har man lyckats att helt återskapa. Nuba är en storform av sviter, sviten består av sånger i 5 olika satser byggande på olika metrik. Varje avdelning rymmer poem som sjungs med olika melodier men med samma maqam som grund. En hel nouba tar åtskilliga timmar att framföra, vanligen framförs endast de viktigaste och mest karaktäristiska delarna under en konsert.

Musikexempel:


Maroc: Musique classique Andalou-Maghrébine  Ocora 559016


Orchestre du conservatoire de Tétouan: Al-âla : nûbâ ramal al-mâya  AUVIDIS w 260032

Tarab
Tarab är idag främst underhållningsmusik. Traditionellt spelas denna musik vid t ex bröllop. Ursprungligen är betydelsen av tarab ungefär "to be moved, agitated by the sound of music", då sattes lyssnandet och den andliga upplevelsen av musiken i förgrunden istället för dansen och festligheterna som ofta görs idag. En taraborkester består ofatst av de tradtionella arabiska instrumenten oud, ney och qanun uppbackade av en stråksektion, ibland även dragspel. Tarab består av olika sånger i svitform med instrumental introduktion och mellanspel.

Musikexempel:


Zanzibara 1. Cent ans de taarab à Zanzibar  Buda Musique 860118
 

Rai
Rai är en musikform som utvecklades i västra Algeriet under mellankrigstiden ca 1920-1940 och behandlar frågor som var kontroversiella och väckte stor uppmärksamhet. Texterna var ofta på hamnstadens Orans gatuslang och kunde handla om livet ur den fattiges perspektiv, berusning, kvinnans rätt att uttrycka sig, emigrantens hemlängtan m m. Idag har en sida av Rai utvecklats till högteknologisk dansmusik ibland även med drag av funk, reggae och hip hop.

Musikexempel:


Cheikha Rimitti: Nouar  Sonodisc CDS7396

 
The Spirit of Rai  Wagram 3058212
 

Centralasien

I länderna i Centralasien har också traditioner som grundar sig på det arabiska maqamsystemet utvecklats men med lokala särdrag och lite annan betydelse. Traditionen i arabländerna med musiken som hemvist vid olika hov har inte överlevt här, den blev ibland t o m bannlyst under Sovjettiden. Konstmusiken har överlevt i den mån den varit populär, därför används också termen populärmusik i vidare bemärkelse än vad man kanske är van vid. All klassisk musik är heller inte grundad på maqam. Någon större grad av improvisationstradition existerar inte heller utan musiken är till största delen genomkomponerad.

Musikexempel:


Music of Central Asia. Vol. 1, Mountain music from of Kyrkyzstan  Smithsonian/Folkways SFWCD 40520


Central Asia : Uzbekistan to Kazachstan: sounds of the Silky Road  World Music Network RGNET 1129CD


Persisk musik

Den persiska konstmusiken påverkades fr o m 600-talet av islam. Från ca 800-talet började man att från nyöversatt grekisk litteratur, förislamsk persisk musik, gammal arabisk och bysantinsk musik grunda en egen tradition. Man anammade bl a grekiska kosmologiska principer och det arabiska iqa-systemet. Ungefär samtidigt som kalifatet i Bagdad upprättades utvecklades en egen tradition i Khorasan som utvecklade pardeh-systemet baserat på ett gammlat persisk modalt system liknande det arabiska maqam-systemet. P g a mongolinvasioner under 1200-talet flyttade kulurcentrum till Araq i sydväst. Här utvecklade man en ny musiktradition som grundade sig på den persiska versformen ghazal. Ghazal blev grunden för utvecklandet av avaz, den vokala delen inom persisk konstmusik, senare även radif, de instrumentala partierna. Så småningom utvecklades utifrån det gamla pardehsystemet ett nytt system av modus som kallades dastgah. Man anammade dock inte längre det från den arabiska musiken hämtade iqa-systemet.

Under Safawid-dynastin (1499-1736) följde gradvis en nedgångsperiod för den persiska musikens utveckling. Shiagrenen av islam infördes som statsreligion men även mycket kontakter med västeuropeisk musik gjorde att den egna musiktraditionen föll i glömska. Under 1800-talet började musikteoretiker att samla, systematisera och notera det som från början varit en muntlig tradition.

Ungefär 400 av de ursprungliga gusheh (ung melodigestalter) har överlevt och kopplas till de grundläggande 12 olika dastgah som det nuvarande klassiska systemet (radif) består av. Till varje dastgah kopplas 20-70 olika gusheh-ha av vilka man kan välja att använda ett eller flera. Olika delar i ett dastgah kan se ut så här:

Pish-daramad introduktion; en metriskt instrumental komposition

Chahar mezrab virtuos solokomposition med ett särskit instrument, t ex tar

Awaz Improviserade frirytmiska solosånger där man vanligen ackompanjeras av ett eller flera instrument, men kan även vara framfört helt instrumentalt

Tasnif metriskt komponerade sånger i livligt tempo, ofta komponerade av berömda persiska poeter

Reng instrumental coda

Generellt kan man säga att den persiska konstmusiken gör tvärtom jämfört med både den indiska och arabiska. Först spelas traditionellt den metriskt komponerade delen och sedan följer improvisation utan fastlagd metrik, de förkomponerade partierna fungerar ofta också som ett ramverk och övergångar mellan olika partier. Ofta varierar och utökar man idag ett framförande genom att lägga till nya avsnitt som bygger på samma dastgah, även folksånger och danser kan ingå. Ofta förekommer musik från Khorasan i norra Iran där många influenser alltid har mötts. Detta var en del av sidenvägen, den gamla handelsrutten och en knutpunkt och mötesplats för många kulturer.

Instrument som är vanligt förekommande:

Tar långhalsluta

Ney kantblåst flöjt

Zurna dubbelt rörbladsinstrument av oboetyp

Santur hackbräde (en typ av cittra spelad med pinnar)

Kamanche spjutfiddla

Tombak, daf ramtrummor

Musikexempel:


Sharam Nazeri & Ensemble Alizadeh: Nowruz  World Network 58395

 
M R Shajarian & K Kalhor: Night silence desert  Traditional Crossroads 4299-2

Hossain Alizadeh: The art of improvisation
Hossain Alizadeh: The art of improvisation  Wergo/Haus der kulturen der welt SM 15302

 
Parissa & Ensemble Dastan: Shoorideh  Network 2425

Print